Idag för fyra år sen

...vaknade jag av att det liksom knakade till i kroppen och jag insåg att min tredje förlossning närmade sig. Vid halvtolv ringde jag till Huddinge för att tala om att jag tänkte komma in och föda, inte nu, men senare under dagen. Vattnet hade gått.

Men så kunde man inte göra i Stockholm visade det sig. Fullt. Absolut ingen plats. Ni får åka till SÖS fick jag veta. Varpå jag fick en mindre hormonell kris. I helvete heller. Att jag tänkte göra. Men fogade mig efter en stund.

-Har du värkar?

- Knappt, svarade jag sanningsenligt.

- Du får åka nu ändå eftersom det kan vara snökaos på vägarna slog barnmorskan fast.

- I HE.... heller! Nu höll jag verkligen på att tappa greppet.

Men ändå. Man gör som man blir tillsagd. I bilen in säger de på radion att Astrid Lindgren är död. Någon dör och någon föds tänker jag och inser att jag alltid kommer att minnas Astrid Lindgrens dödsdag.

Väl framme vill maken släppa av mig utanför förlossningen men jag fortsätter trilskas och tvärvägrar. Eftersom det ändå är timmar till jag ska föda kan jag promenera, resonerar jag. Sen promenerar vi flera varv runt sjukhuset.

Först på insidan. Och sen på utsidan. Hittar inte riktigt fram. Det spösnöar och maken blir stressad. Inte jag. Vattnet har visserligen gått. Men jag har inga värkar.

Sen kommer vi rätt och ringer på klockan. En sur, tuggummituggande undersköterska öppnar.

- Hej! Vi ska föda! säger jag glatt. Slut på trilskandet nu. Här gäller det att bygga bra relationer. Undersköterskan vänder ryggen till.

-Fy fan vad det snöar, muttrar hon.

Makens blick möter min. Lite nervöst blev det plötsligt nu.

Sen sitter vi i ett väntrum. Inskrivning sker. Klockan är halvtre. Och jag grinar. För att det var fullt på Huddinge. För att det snöar. För att det är ogästvänligt och för att vi är här flera timmar för tidigt.

En ljuvlig barnmorskestudent frågar om jag vill duscha. Absolut! Fast besluten att inte upprepa kaoset från förra förlossningen. Duschar gör dom på alla förlossningsfilmer. Och jag har ju tid.

Vi knatar iväg till duschen som visar sig ligga helt i andra änden av korridoren. På vägen inser jag ju att det inte kommer bli någon dusch men knatar envist vidare. Fast besluten att genomföra.

Väl framme blir jag tvungen att lägga korten på bordet och erkänna, både för mig själv och den ljuvliga studenten. Det blir ingen förlossningsdusch. Sorry. Ingen dusch. Vi måste gå tillbaka nu. Så vi hinner föda. I det avsedda rummet.

Sagt och gjort. Och klockan hinner precis bara passera tre. Innan två mörka ögon ser in i mina. Först makens och senare, det lilla barnets.

Jag visste att det var min sista. Just detta skulle jag inte få vara med om mer.

Och det var stort. Att han kommit till mig. Glädje. Värme. Stilla stolthet.

Så går jag i duschen till slut. Mamma till tre.


-----------------------------------------------------------

Min morfar

Min morfar har funnits alltid. Och har alltid varit jättegammal. Det är så jag minns det i alla fall.

Jag minns också att han var rektor och att en rektor inte är en vanlig lärare. Respekt. Han hade många skolbarn. Ingen glömde honom och han glömde ingen. Det minns jag.

Han hade massor av glimt i ögat. Humor. Värme. Och han saknade min mormor. Som han miste för ganska längesen. Och det kändes alltid som om dom var så himla nöjda med varann. Respekt. Kärlek. Jag såg det. Kände det.

Han kunde teckna och snickra. Och hålla tal så att både han och vi andra började gråta. Han hade alltid en näsduk i fickan. Som han behövde när han skulle droppa ögonen.

Till honom kunde man köpa nya näsdukar och choklad till jul. På julen satt han på en pinnstol bakom soffan när vi såg på Kalle Anka. Slumrande, hummande.

Han kunde alla svaren på frågorna i TP.

Han fick leva i nästan hundra år. Och jag tror att han tyckte att det var länge nog.

Vi andra får bara vika oss och inse att det som sker det sker. Död och sorg och saknad.

Kommer ingen undan.


-----------------------------------------------------------

.

Ikväll för sju år sen

var jag ganska upprörd och ledsen för jag hade varit på extra kontroll av magen eftersom bäbishjärtat slog så ojämnt på barnmorskekontrollen.

Nervös barnmorska-upprörd och ledsen mamma. Tänk på det alla jordmödrar out there!

Dessutom hade jag nästan kvaddat bilen på dagisparkeringen när jag skull hämta då två, nu nio. Hade lyckats parkera på en jätteisfläck i svag nedförslutning. När jag försökte starta bilen gled den, bestämt och målinriktat, mot nästa bil som stod parkerad jättenära.

Mitt känsloliv hade svajat ofantligt den dagen helt enkelt och än idag är jag fullkomligt säker på, att det var det som så småningom satte igång förlossningen...

Imorgon för sju år sen vaknade jag av att jag trodde att jag kanske eventuellt hade värkar. Maken var mera säker och jobbade hemma hela dagen i väntan på...just ingenting. Jag låg i soffan och såg på film och åt resterna av nyårschokladen. Lite sur- för att det inte blev något.

Inte förrän framåt eftermiddagen tänkte jag att det kanske skulle bli i alla fall. Och strax efter sex anlände vi sjukhuset, bara för att träffa en barnmorska som kunde bekräfta; nix, inget på väg det närmaste dygnet.

Humöret blev lågt - tänk igen alla jordmödrar out there!

Klockan sju blev livet plötsligt mer obehagligt i alla fall. Och kvart över hade barnmorskan ändrat sig.

-NU! skrek hon och så....

var han ju där. Tre minuter i halvåtta, trettondagsafton, för sju år sen.

Det kan komma fortare än man tror - bara så att ni vet, alla blivande mammor out there!


-----------------------------------------------------------