Egentligen är vi nog bättre än Gud

sa tio imorse. Det sa han efter att ha kommit på att smarta uppfinningar som telefonen, datorn och internet kommit till på senare tid. Efter Gud. Som han såg det.

"Gud ordnade ju de där två människorna. Och äpplena. Men dom var ju sura!"

Ehh?

Vad finns det i ett moln?

På väg hem med fyra häromdagen frågar han mig:

-Mamma, vad finns det i ett moln?

Ingen aning tänker jag och sporadiska minnen från avlägsna kemi- (eller var det naturkunskap?) lektioner fladdrar förbi. Såsom bilder från flygturer, planets vingar som skär genom bomullstussarna utanför.

- Jag vet inte riktigt svarar jag trevande. Det är nog mest...luft. Eller? nej, jag vet inte kanske du får fråga pappa....

Han gapskrattar.

-Behövs inte alls. För jag vet vad som finns i ett moln!

??

-Regn! Såklart!

Såklart. Jag tänkte inte på det.

Fullständigt kaos

rådde imorse. Hos familjen som envist försöker klamra sig fast vid sommarkänslan. Vi vill inte tänka på regnkläder, skolväskor och annat kvällen innan vi ska upp. Vi vill inte och vi gör inte. Well. Ikväll har jag gjort!

Vi hade en vidrig morgon nämligen. Där pappan och jag sprang runt som yra höns och delade ut order. Kors och tvärs. När jag rusar upp för att hämta en t-shirt till sju så beordrar jag honom att kissa under tiden. I nästa andetag ber jag fyra leta reda på sina strumpor och snart tio att packa väskan. Jag möter pappan på vägen som passar på att fråga sju vad som hände med byxorna han hade på sig igår. Hamnade de i torkskåpet? och snart tio, ska du verkligen ha den där tröjan? har du kammat dig?

- Det regnar! Har alla gummistövlar?

När jag kommer ner med en tröja till sju står alla barnen kvar som frågetecken.

- vad var det nu jag skulle göra? ser de alla att tänka. Och jag som tycker att jag varit fullkomligt solklar i mina order tappar helt konceptet och utbryter i någon slags ogenomtänkt salva som handlar om barn som inte kan tänka själva...inte lämpligt att återge här.

Sen ramlar vi så småningom ut genom dörren. Alla fem. Absolut samtidigt. Efter att ha stångats i den jättetrånga hallen en stund.

- Ingen panik. Nu tar vi på skorna. Absolut alla på en gång.

Jag ser för mig hur vi påminner om ett fullt skåp som man stoppar in saker i som inte får plats och som redan ramlar ut igen nästa gång man öppnar! Fullständigt galet.

-Så ikväll ska jag planera deklarerade jag stolt under fikarasten på jobbet idag.

Senare sitter vi och njuter maten, barnen och jag. Plötsligt ser jag en kille i snart tios fotbollslag cykla förbi. Iförd fotbollskläder och i sällskap av pappa tränare. Jag sneglar på den stora whiteboarden vi satt upp i köket i syfte att inte glömma någon enda viktig sak. Jo, där står fotbollsträning halvsju. Jag sneglar på klockan - som är fem i halv.

Ja..hur var det nu....fotbollskläderna är dom? i skåpet här nere eller? och målvaktshandskarna ligger väl..??

Mejl från snart tio...

Om bara en vecka blir snart tio, tio på riktigt. och han har börjat oroa sig...

När jag öppnade mejlen idag hade han sänt mig följande meddelande:

jag önskar mej en mobil
ock några fiskedragoch
worcraft

jag stava lite fel

Så då har man äntligen fått veta varför...

Vi är helt enkelt inte snygga nog...

Snart tio

Jag har sagt det förut. Han är fantastisk. Faktiskt så finns det bara två personer på denna jord som är i klass med honom. Och det är förstås hans två bröder.

Han har rest sig i alla fall. Efter att en tajt bästis sedan fem år plötsligt har slutat prata eller ens hälsa så har han varit deppig. På sommarlovet. När man är så beroende av kompisar.

Men som sagt, han har rest sig. Söker nya kompisar och har nu efter en veckas deppande och idogt påringande, runtcyklande och telefonterroriserande lyckats dra ihop ett gäng killar som hänger ihop och leker om dagarna. Ingen motas bort. Alla får vara med. Det är viktigt.

-Mamma, förut när sånt här hände mig började jag alltid slåss. Men det är ju ingen mening. Bättre att leta nya kompisar då tycker jag.

Så klok. Så klok. Min unge :)

Postorderångest

Egentligen är det tråkigt med kläder, tänkte jag häromdagen. Det enda man behöver är ju egentligen den perfekta kroppen. Som man kan hänga vad som helst på. Ett par jeans, vilka som helst och en top, vilken som helst.

Nu funkar det ju inte riktigt så. Det mesta funkar i omvänd ordning. Man måste hitta de perfekta jeansen - för att kunna hänga på den något defekta kroppen. Och just när jag tänkt tanken kom jag ihåg att jag gjort en idiotsak. Beställt jeans på postorder. När det är omöjligt att hitta de perfekta jeansen i jeansbutiken så finns de ju säkert att hitta lätt som en plätt på postorder...eller?

Nu kom dom idag i alla fall. Och satt ovanligt perfekt. Men kanske kanske skulle jag kunna ha en storlek mindre. Kanske - inte säkert. Hade ju varit käckt att kunna prova. Och det är där som den stora postorderångesten kommer in.

Ganska dyra jeans. Vad gör man? Skickar tillbaka och beställer ett par nya i en storlek mindre? Och skickar tillbaka dom i sin tur om de visar sig för trånga? Och beställer nya igen? I samma storlek som jag hade från början???

Det är väl insidan som räknas...

När vi lämnar Gustavsvik sitter jag bak i bilen. Mellan snart tio och fyra. Sju åker fram. Allt för att undvika bråk i bilen. Fyra är väldigt nöjd med att få sitta så nära mamma. Fastspänd och allt -mamma kan inte gå någonstans.

Nöjd studerar han mig från sidan. Länge. Till slut säger han:

- Mamma, du är fin. Men du ser ut som ful.