2006-12-28

Självanalys

Snart fem sammanfattar sig själv:
Jag har en väldig tur.
Också är jag väldigt snäll....

2006-12-23

God Jul!

Hej alla som skickat julbrev, julkort och Hej! alla ni som inte skickat alls. Många tar sig tid, pysslar julkort, beställer foton på familjen, klistrar frimärken. Får iväg. På lådan innan sista chansen datumet som posten satt ut. Dimper ner i goda vänners och avlägsna vänners brevlådor. En hälsning, ett hej hej, mitt i juletider.
Det här är alltså ett liknande. En hejsprejhälsning. Fixad i sista minuten. Familjen nedtryckt i soffan under en kort, kort stund ikväll. Fotograferad av en självhjälpskamera. Postad med mejlen. Som pålitligt levererar även för dom som missat sista chansen datumet. Alla är med. Sånär som på katten.
Det har varit ett kaotiskt år, ett kritiskt eller krigiskt. Jag vet inte. 2006 var året som mamman stannade på jobbet och pappan vände hem för att hämta barn, fixa käk och skjutsa runt. Mamman utvecklade både helikoptersyn och projektledarsyn. En lista här och en lista där. Så håller man ordning.
Ett år av målmedvetenhet. Känsla av att vägra stanna även om benen värker. Jag sprang en halvmara. Bland annat.
2006 var året då vi testade städhjälp men insåg att det var omöjligt. 2006 var året då tre blev fyra, sex blev sju och nio blev tio. År. Det var året då ungarna vägrade vara sjuka och tvingade mamman och pappan att gå till jobbet. Vareviga dag.
Trettiofem blev trettiosex. Det gick fort. Det är ju typ det första som händer på året. Det betyder att trettiosex snart blir trettiosju. Mitt i livet, kanske. Det personliga BMI:t ökade något. Det syns inte på bilden. Tack tack, självhjälpande kamera.
Nu sänker sig julefriden trots allt. Dags att sluta springa och börja sova. Jullov. Ledig. Paus. Den är välförtjänt.
Snart 2007. Då ska jag ta alla chanser som rann förbi 2006. Jag ska våga mer, gnistra mer och krama fler. Framförallt så ska jag stanna oftare. Och jag ska skriva mer. Ha en Mysig jul! Jag tror att vi får ett nytt spännande år. Du med.

2006-12-22

Bråttomkänsla och panikstilla

Vi går till dagis. Bråttomkänsla. Sista dagen före jullovet. Jag vill fort fram och fort hem. Det är ju ingen vinter men lite is på backen är det. Och snart fem halkar fram på sina förlängesen utslitna allvädersstövlar. Vartannat steg halkar han ner i spagat.
-Kolla mamma, kolla!
-mmm, kom nu. Jag hör att jag är lite irriterad och full av den vedervärdiga men så himla vanliga bråttomkänslan. Snart fem ignorerar bråttomtonen och fortsätter. Mitt i ett spagatsteg frågar han, liksom i förbifarten.
-mamma, hur länge lever jag?
Han skuttar vidare, framåt. Väntar inte på svar.
Kvar står jag. Fastfrusen. Bråttomkänslan är borta. Nu vill jag att tiden stannar. Står still. Panikstilla.
Snart fem ropar.
-mamma, du är så långsam!
Men jag har inte bråttom. Längre.

2006-12-02

Om Jesus

Sagt igår när vi var borta.
Snart fem och moster satt och tittade på julkalendern där "polismästaren" sa att han skulle vara Jesus i julspelet.
Snart fem: Han liknar ju inte ens Jesus.
Moster: Vet du hur Jesus ser ut då?
Snart fem: Ja, han är mycket äldre. Mycket, mycket äldre för han är ju död. Han har varit död jättelänge.