Snart jul :-/

Första advent står det i kalendern idag. Snö ute. Massor. Och minusgrader. Jag ger efter. Serverar glögg och bakar lussebullar.

Åtminstone blir man glad och snäll av deg. Och kanske lite mer tålmodig.

Om han varit en flicka hade man sagt att det var därför

Fjorton dricker mjölk. Och äter youghurt. Mer än man kan ana. Det är slut. Alltid. I kylen står tomma kartonger. Innehållet slukat. För längesen.

Han ringer mig idag. Vid fyra. Tämligen panikslagen. Förrådet tomt. -Var är du morsan? Dags att fylla på!

Jag har inte ens lämnat stan. På väg. Men knappt. Jag hinner inte hem med påfyllet innan han försvinner på träning i alla fall. Jag hör lillebror i bakgrunden. Lägger på luren och messar lillebror:

"Älskade snart tolv. Kan du fixa en äggmacka till storebror? Det finns bröd (tror jag) i frysen."

Inget svar men jag känner mig lugn och när jag kommer hem osar hela köket av nystekta ägg. Fjorton har lämnat för längesen. Med äggmacka i magen. Fixad av lillebror.

Ibland tänker jag att om snart tolv varit en flicka hade man sagt att det var därför.

Snart tolv skriver uppsats

" Bert är plastkirurg. Han vill byta jobb men var för dålig i skolan"

En bra dag. Jag fick ta fram kreditkortet. Men i alla fall :/

Dramatiskt är det nästan jämt

Det var riggat och klart. Två biljetter till Dramaten. Precis på rätt dag och kväll. Åh vad trevligt det skulle bli. Passade på att arbeta heldag på halvdagen i väntan på att bli upplockad av Dramatensällskapet.

Sedan rusade vi runt där på Östermalm och letade mysigt matställe. Som inte fick ta lång tid. Vi hade bara nån timme på oss.

Så ringer telefonen. Dramatens biljettkassa i andra änden.

Föreställningen är inställd på grund av akut sjukdom. 40 minuter innan ridån skulle dras upp. Nu kan man säga att det hände tvärtom. Ridån gick ner och det blev tvärsvart. En stund.

Sen tog vi en promenad och en kaffe. Åket hem och öppnade en flaska vin. En kvart (!) senare var klockan halvtvå...en väldigt trevlig kväll blev det ;)

Efter lång promenad hann jag bara skrota runt någon liten timme innan jag plöstligt hade en tonåring hemma. Han skulle bo här nu. På obestämd tid verkar det. Om det är hans far och han överens.

Säga vad man vill om mitt liv. Men dramatiskt är det nästan jämt.

Och man kan knappast kalla mig ensamboende.

Elva är här. Och glad.

Bra. Om man bortser från att det känns väldigt konstigt. Att ha en halv familj.