Jag ligger under filten mest.

Sannolikheten för att jag ska springa Lidingö Tjejmil är just nu lika med noll. Jag har haft ont i nacken, migrän, ont i halsen och varit förkyld. Dessutom deppigt trött. Och nu ont i ena knät :(

Sannolikheten för att jag ska rulla fram som en stor boll framåt jul är tyvärr och däremot ganska stor.

Att sitta still och göra livet mysigt med hjälp av god mat och godis har nämligen blivit min specialitet. Så nu...

kryper jag ner under filten igen.

Lus i hus

Veckan har varit urjobbig. Diskussionstung konferens i två dagar. Nästan husköp. Och det sedvanliga höstavlusandet. Jag hann inte mer än att sticka in huvudet genom dörren igår så kom elva rusande mot mig med luskammen i högsta hugg.

- snälla mamma, kan du kolla!?

- sure, men kan jag få ta av mig skorna först...kul att se dig också förresten.

Men elva kan inte vänta, utan rusar in till badrummet och kollar själv. Efter högst en halv minut kommer han ut igen, triumfierande!

- Jag har en lus!

Vidriga småkryp. De kommer alltid när livet känns som värst, och gör livskänslan ännu surare. Som en citron. Typ.

Efter en vända till det stängda Apoteket, (varför stänger Apoteket kl. fem??) lånar jag Prioderm liniment av grannen.

Nu äntligen fredag! Det lusiga barnet är avlusat, och vi andra hittills lusfria. Jag har varit på Apoteket och laddat med lusmedel. En ny sort, Paranix, inklusive en lusäggsavlägsnande kam. Den har långa supertäta taggar. Och gör ont. Barnen skriker och gråter när jag kammar . Det är hårt. Och effektivt.

Ont ska med ont fördrivas.

En gång sist- alltid sist- del 2

- Du är ju helt koko i huvudet, säger åtta till fem.

- Näha, svarar fem tvärsäkert.

- Joho, åtta envisas.

Men fem låter sig inte kuvas, för nu har han argumenten.

- Jag kom sist och därför är jag minst koko!