Dum och snäll mamma

Det är maken som hämtar barnen. Oftast. Jag lämnar. Han hämtar. Om han inte är på buissnestripp. Det händer. Då hämtar jag. Annars kommer jag hem till färdig middag. Halvsex är klockan då. Om tåget går som det ska.

Idag skulle jag hämta och eftersom jag inte har någon bil så gick jag från jobbet redan halvtre. För att försäkra mig om att det inte blir så sent att tre vägrar gå. Och jag måste bära...

Allt flyter. Tåget, hämtningen, promenaden hem.

Väl hemma lagar jag korvsås och makaroner för det vet jag att dom gillar. Tre grinar hela måltiden. Vill ha mera ketchup. Mera makaroner, mindre makaroner, glass istället för korv... You name it!

Jag gör allt rätt. Håller mig lugn, sätter gränser. Ber honom vara tyst och äta eller gå ifrån. Tre slutar grina och börjar gallskrika. Slänger sig på golvet.

-Nu tar jag bort din mat, säger jag.

-Jag vill ha glass, svarar tre

Resolut tar jag bort tallriken, slänger maten i soporna. Tre slutar skrika en hundradels sekund. Sen börjar han om. Med dubbel styrka.

- Jag vill ha glass!! DUMMA DUMMA DUMMA MAMMA!

och där ligger han och skriker medans jag dukar av, diskar kastruller och fyller diskmaskinen.

-ja ja, tack för maten själv tänker jag i den mån det går att tänka i detta oväsen.

Sen sätter jag mig i soffan med en kopp kaffe och tidningen. När jag frågar tre om han vill göra mig sällskap kommer han. Han tittar i en egen tidning.

-Jag hatar tjejer mumlar han.

-Men jag är ju tjej, säger jag

Han ler överseende

-Men jag hatar inte dig mamma. Knubbiga armar runt halsen...-snälla snälla mamma!


-----------------------------------------------------------