Jag minns också att han var rektor och att en rektor inte är en vanlig lärare. Respekt. Han hade många skolbarn. Ingen glömde honom och han glömde ingen. Det minns jag.
Han hade massor av glimt i ögat. Humor. Värme. Och han saknade min mormor. Som han miste för ganska längesen. Och det kändes alltid som om dom var så himla nöjda med varann. Respekt. Kärlek. Jag såg det. Kände det.
Han kunde teckna och snickra. Och hålla tal så att både han och vi andra började gråta. Han hade alltid en näsduk i fickan. Som han behövde när han skulle droppa ögonen.
Till honom kunde man köpa nya näsdukar och choklad till jul. På julen satt han på en pinnstol bakom soffan när vi såg på Kalle Anka. Slumrande, hummande.
Han kunde alla svaren på frågorna i TP.
Han fick leva i nästan hundra år. Och jag tror att han tyckte att det var länge nog.
Vi andra får bara vika oss och inse att det som sker det sker. Död och sorg och saknad.
Kommer ingen undan.
-----------------------------------------------------------
.
1 kommentar:
Du deler med deg!Tankene mine er hos deg.
Vakkert.......,tenkte på min mormor i dag, hadde på meg mine hjemmelagde svarte strikkede fingervanter som hun har gjort, og vil ikke slite dem ut.Vil de skal vare evig,... som minnene.Klem T
Skicka en kommentar