i det där stora svarta. Där man bara simmar runt. Som i cirklar utan att veta vad som är upp och vad som ner. Och om det vill sig riktigt illa står någon där med foten. Och trycker ner. När man tror man är på väg upp.
Och det är svårt när denna fot tillhör någon man känner väl. Som med man delat allt. Det finaste. Har man delat. Det finaste har man gett. Det finaste har jag kvar. Men känslan att dela. Är borta.
Idag flyttade nio och tolv ut. Inte bara till pappan utan också till ett nytt ställe som ligger en bit bort. Nio var förtvivlad. Orolig. Ville inte vakna. Inte möta ny dag.
Då vill inte mamman heller mer. Och även om just denna röra inte beror på mig.
Så klibbar sig skulden över mig. Och skammen. Över att inte förmå beskydda bättre. Göra mer. Bättre. Hitta lösningar.
Barn ska vara glada. Och mammor med. Det har vi på något sätt förtjänat.
2 kommentarer:
Kanske kan du finna några tröstande ord i Petra Krantz Lindgrens blogginlägg från idag?
http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2011/09/26/alskade-barn-grat-inte/
känner igen! Och det svåraste är inte alltid ett bsrn med känslor. Utan avsaknad av gemensamma strategier. Tack! Den här ska jag titta in på igen.
Skicka en kommentar