Bråttomkänsla och panikstilla

Vi går till dagis. Bråttomkänsla. Sista dagen före jullovet. Jag vill fort fram och fort hem. Det är ju ingen vinter men lite is på backen är det. Och snart fem halkar fram på sina förlängesen utslitna allvädersstövlar. Vartannat steg halkar han ner i spagat.

-Kolla mamma, kolla!

-mmm, kom nu. Jag hör att jag är lite irriterad och full av den vedervärdiga men så himla vanliga bråttomkänslan. Snart fem ignorerar bråttomtonen och fortsätter. Mitt i ett spagatsteg frågar han, liksom i förbifarten.

-mamma, hur länge lever jag?

Han skuttar vidare, framåt. Väntar inte på svar.

Kvar står jag. Fastfrusen. Bråttomkänslan är borta. Nu vill jag att tiden stannar. Står still. Panikstilla.

Snart fem ropar.

-mamma, du är så långsam!

Men jag har inte bråttom. Längre.