Inget får hända,
inget får hända. Vi lever i en glasbubbla. Allt kan gå sönder. Så fort.
Igår blev Vilde påkörd. Hon gömmer sig bakom bilarna. Och vägrar flytta sig. Vi brukar titta. Men igår. Blev hon påkörd. Bilar är hårda. Små ljuvliga katter är mjuka. Så mjuka.
Vi for i ilfart till djursjukhuset. Livlös låg hon i min famn. Livlös. Maken körde mot rött. Jag lät honom. Men jag visste. Att hon var borta.
Sen kommer djurdoktorn. Som inte hör några hjärtljud. Och inte hittar några reflexer. Livlös. Utan liv. Utan hjärtljud. Utan reflexer.
-Hon är borta. Det finns inget vi kan göra.
Vi ser på henne. Så fridfull ligger hon där. Ännu varm. Lurvig, mjuk. Vi stryker henne. Ser på varann. -Det gick så fort sa maken. Plötsligt har allt förändrats. -Tänk om man skulle mista ett barn...
7 kommentarer:
Inget kan man trösta med fast jag så önskar att jag kunde. Kan bara skicka massa massa kramar till er... och sånt räcker inte...
TÄnker på er.
/å
Å nej å nej å nej å nej å nej.
Stor stor kram.
tiondels sekunder skiljer liv från död.. det är hemskt..det är bara så det är..
kramar till er som mist en varm lurvig gosig katt..
Åh , så leit! Tenker på dere. Klemmer T
Å, vad hemskt. Jag glömmer aldrig när min Lydia dog. 13 år gammal.
åsa, kramar mottas tacksamt
eva-lena, precis så gick mina tankar
lyckliga grodan, tiondelssekunder...så lite tid. Som inte kan skruvas tillbaka...
Torunn, tack
Malin, nej sånt kan man inte glömma.
Det är starkare än man tror.
Jag lider med er. Känner att vi ej skulle vilja vara utan våran Mysan nu. Man oroar sig så fort man inte hittar henne direkt. Tänk så fort man kan fästa sig vid en katt. Många kramar till er alla sörjer med er. kram Ingis
Skicka en kommentar