Självanalys

Snart fem sammanfattar sig själv:

Jag har en väldig tur.

Också är jag väldigt snäll....

God Jul!

Hej alla som skickat julbrev, julkort och Hej! alla ni som inte skickat alls. Många tar sig tid, pysslar julkort, beställer foton på familjen, klistrar frimärken. Får iväg. På lådan innan sista chansen datumet som posten satt ut. Dimper ner i goda vänners och avlägsna vänners brevlådor. En hälsning, ett hej hej, mitt i juletider.

Det här är alltså ett liknande. En hejsprejhälsning. Fixad i sista minuten. Familjen nedtryckt i soffan under en kort, kort stund ikväll. Fotograferad av en självhjälpskamera. Postad med mejlen. Som pålitligt levererar även för dom som missat sista chansen datumet. Alla är med. Sånär som på katten.

Det har varit ett kaotiskt år, ett kritiskt eller krigiskt. Jag vet inte. 2006 var året som mamman stannade på jobbet och pappan vände hem för att hämta barn, fixa käk och skjutsa runt. Mamman utvecklade både helikoptersyn och projektledarsyn. En lista här och en lista där. Så håller man ordning.

Ett år av målmedvetenhet. Känsla av att vägra stanna även om benen värker. Jag sprang en halvmara. Bland annat.

2006 var året då vi testade städhjälp men insåg att det var omöjligt. 2006 var året då tre blev fyra, sex blev sju och nio blev tio. År. Det var året då ungarna vägrade vara sjuka och tvingade mamman och pappan att gå till jobbet. Vareviga dag.

Trettiofem blev trettiosex. Det gick fort. Det är ju typ det första som händer på året. Det betyder att trettiosex snart blir trettiosju. Mitt i livet, kanske. Det personliga BMI:t ökade något. Det syns inte på bilden. Tack tack, självhjälpande kamera.

Nu sänker sig julefriden trots allt. Dags att sluta springa och börja sova. Jullov. Ledig. Paus. Den är välförtjänt.

Snart 2007. Då ska jag ta alla chanser som rann förbi 2006. Jag ska våga mer, gnistra mer och krama fler. Framförallt så ska jag stanna oftare. Och jag ska skriva mer. Ha en Mysig jul! Jag tror att vi får ett nytt spännande år. Du med.

Bråttomkänsla och panikstilla

Vi går till dagis. Bråttomkänsla. Sista dagen före jullovet. Jag vill fort fram och fort hem. Det är ju ingen vinter men lite is på backen är det. Och snart fem halkar fram på sina förlängesen utslitna allvädersstövlar. Vartannat steg halkar han ner i spagat.

-Kolla mamma, kolla!

-mmm, kom nu. Jag hör att jag är lite irriterad och full av den vedervärdiga men så himla vanliga bråttomkänslan. Snart fem ignorerar bråttomtonen och fortsätter. Mitt i ett spagatsteg frågar han, liksom i förbifarten.

-mamma, hur länge lever jag?

Han skuttar vidare, framåt. Väntar inte på svar.

Kvar står jag. Fastfrusen. Bråttomkänslan är borta. Nu vill jag att tiden stannar. Står still. Panikstilla.

Snart fem ropar.

-mamma, du är så långsam!

Men jag har inte bråttom. Längre.

Om Jesus

Sagt igår när vi var borta.
Snart fem och moster satt och tittade på julkalendern där "polismästaren" sa att han skulle vara Jesus i julspelet.
Snart fem: Han liknar ju inte ens Jesus.
Moster: Vet du hur Jesus ser ut då?
Snart fem: Ja, han är mycket äldre. Mycket, mycket äldre för han är ju död. Han har varit död jättelänge.

Dj....köttgryta

Jaha. Medans vi bakade puttrade kalopsen på spisen. Hur hemtrevligt som helst. Halvfyra började den puttra och meningen var ju att det skulle bli middagen ikväll.

Klockan sju slängde jag fram makaroner och Mamma Scans köttbullar på bordet eftersom köttbitarna i grytan efter flera timmars kokande fortfarande var stenhårda. Man serverar inte köttgryta med stenhårda köttbitar till nån. Och absolut inte till barn. Deras sinne för fantastiska köttgrytor kan bli förstört. For Ever. Barn och matnjutningar ska hanteras med varsamhet.

Nu klockan nio verkar den ha kokat färdigt. Köttet är mört och den smakar ljuvligt.

Men nu sover alla barnen :(

Julklappsfunderingar - egoistiska

Till julen önskar jag mig

• böcker:

Henning Mankell, Italienska skor

Anne B. Ragde, Berlinerpopplarna

Hanne Vibeke Holst, Kronprinsessan

Anneli Jordahl, Att besegra fru J.

Stina Lundberg Dabrowsky, Stinas möten

Åsa Moberg, Lustpunkten

• Lugn och ro


• Ett Attlinghalsband
  
  
  

  

Hur kunde det ske

Lördagmorgon,

och vi har ätit frukost.

God frukost.

Diskmaskin

och tvättmaskin går.

Fyra (okej snart fem) ljudar och undersöker orden.

Sitter i köket.

Sjunger

och skriver

morot, farfar, mormor...

Mammans hjärta sväller

Hur kunde det ske

Att jag fick så duktiga och ljuvliga ungar

Plus och minus just nu

Minus

• Kropp som väller ut över klädkanterna:(

Plus

• Det fina höstvädret och de nya fina redan välanvända svarta stövlarna

Måste tomten komma?

- Varför måste tomten komma? undrar fyra en dag.

- Måste och måste svarar jag. Det måste han väl inte men han vill ju komma med leksaker till alla barn som varit snälla.

Så förklarar en mamma som vill att barnen faktiskt ska tro på tomten och att de små söta sitter fint på rad, förväntansfulla och uppklädda. Och som rodnar av förtjusning över de fantastiska gåvorna.

Well, Fyra tar snabbt ner mig på jorden.

- Men mamma, jag behöver inga nya leksaker. Mitt rum är alldeles fullt.

Kloka kloka unge.

Tåg med starka motorer

Fyra och sju har skrivit en önskelista till jul. I flera timmar höll de på. Tittade i Briokatalogen, funderade och fantiserade. Sju skrev. Omsorgsfullt skrev han ner allt vad han önskade att tomten skulle komma med. Små och stora bokstäver blandat.

Tio läste listan;

-Gotståg, ljudade han, Vad är det?

Det vet jag sa fyra;

-Ett tåg med starka motorer!

Världsrekord i gympaskor?

Det kom en stor lastbil från IKEA idag. Full med platta paket som upplockade och ihopskruvna ska göra underverk med vår alltför lilla hall.

- Oj, utbrast lastbilschauffören när han klev in i hallen, ska ni slå världsrekord i gympaskor?

Hjärtat jublar

Vi är ensamma hemma. Fyra och jag. Vi bestämmer oss för att grädda pannkaka. Jag gräddar. Fyra vispar ständigt i smeten och ansvarar för att hälla ny smet i pannan.

Han pratar. Hela tiden pratar han. Jag hör inte. Jag är fullt upptagen med att se.

De bruna ögonen. Den av honom själv klippta luggen. De mjuka kinderna. Orden som rinner ur munnen. Bubblande. Så nöjd med att mamma är. Nära. Tillsammans.

Han är perfekt.

Tack tack.

Hjärtat jublar.

Utvecklingssamtal idag. Tio är duktig i skolan. Bra.

Det var ingen som skällde på mig. Det kändes konstigt. Det var över på bara femton minuter.

Utvecklingssamtal igår. Sju är duktig i skolan. Bra. Som förväntat. No big deal.

-Pappa har gjort en smart sak med strumporna, mamma.

-??

Tio visar genom att vika ner den ena strumpkanten. Där skymtar en liten vit tråd. Ditsydd av någon som fått spader av att sortera enfärgade svarta strumpor av varierande storlek.

- så vet jag att det är mina! Tio triumferar.

Jag ser på maken, som visserligen ser lite generad ut men, ja, jo det stämmer.

Nu himlar jag med ögonen. Tacksam. Men himlande.

-Det här måste jag blogga om, säger jag.

Förälskelse

Jag blev helt kär idag. I killen som cyklade med mig hem.

Han var ganska liten. Men kaxig. Halvlångt rödlätt hår under vinröd hjälm med taggtrådsmönster. Svart cykel. Byxor med vinröda revärer.

Han svävar fram på cykeln. Med ett stort leende som lyser upp hela ansiktet. Några fräknar från sommaren har dröjt sig kvar. Trots att leendet är stort är framtänderna ännu lite för stora. Aningen sneda.

Han skrattar.

Han är sju år.

Min unge

.

Arga färger

-Jag vill ha den röda tröjan! säger sju bestämt.

- Jag gillar arga färger!

mamma till en

Morgonträningen på lördagsmorgonen tog jag mig an. Sju och jag kraschar ofta. Och sällan tar jag mig tid till att reparera. Bara han och jag. Mellanbarn är han. Och i kläm är hans plats. Alltför ofta.

I lördags tog vi en tur på köpcenter i alla fall. Efter träningen då förstås. Som guldmedlem på HM hade jag över 600 kronor i bonuscheckar att handla för ;) och dessutom en och annan rabattkupong. Vi shoppade loss helt enkelt och intog lunch på café. Bara vi två.

Ljuvligt ibland. Att vara mamma till bara en.

Inget får hända, inget får hända. Vi lever i en glasbubbla. Allt kan gå sönder. Så fort.

Igår blev Vilde påkörd. Hon gömmer sig bakom bilarna. Och vägrar flytta sig. Vi brukar titta. Men igår. Blev hon påkörd. Bilar är hårda. Små ljuvliga katter är mjuka. Så mjuka.

Vi for i ilfart till djursjukhuset. Livlös låg hon i min famn. Livlös. Maken körde mot rött. Jag lät honom. Men jag visste. Att hon var borta.

Sen kommer djurdoktorn. Som inte hör några hjärtljud. Och inte hittar några reflexer. Livlös. Utan liv. Utan hjärtljud. Utan reflexer.

-Hon är borta. Det finns inget vi kan göra.

Vi ser på henne. Så fridfull ligger hon där. Ännu varm. Lurvig, mjuk. Vi stryker henne. Ser på varann.

-Det gick så fort sa maken. Plötsligt har allt förändrats.

-Tänk om man skulle mista ett barn...

Egentligen är vi nog bättre än Gud

sa tio imorse. Det sa han efter att ha kommit på att smarta uppfinningar som telefonen, datorn och internet kommit till på senare tid. Efter Gud. Som han såg det.

"Gud ordnade ju de där två människorna. Och äpplena. Men dom var ju sura!"

Ehh?

Vad finns det i ett moln?

På väg hem med fyra häromdagen frågar han mig:

-Mamma, vad finns det i ett moln?

Ingen aning tänker jag och sporadiska minnen från avlägsna kemi- (eller var det naturkunskap?) lektioner fladdrar förbi. Såsom bilder från flygturer, planets vingar som skär genom bomullstussarna utanför.

- Jag vet inte riktigt svarar jag trevande. Det är nog mest...luft. Eller? nej, jag vet inte kanske du får fråga pappa....

Han gapskrattar.

-Behövs inte alls. För jag vet vad som finns i ett moln!

??

-Regn! Såklart!

Såklart. Jag tänkte inte på det.

Fullständigt kaos

rådde imorse. Hos familjen som envist försöker klamra sig fast vid sommarkänslan. Vi vill inte tänka på regnkläder, skolväskor och annat kvällen innan vi ska upp. Vi vill inte och vi gör inte. Well. Ikväll har jag gjort!

Vi hade en vidrig morgon nämligen. Där pappan och jag sprang runt som yra höns och delade ut order. Kors och tvärs. När jag rusar upp för att hämta en t-shirt till sju så beordrar jag honom att kissa under tiden. I nästa andetag ber jag fyra leta reda på sina strumpor och snart tio att packa väskan. Jag möter pappan på vägen som passar på att fråga sju vad som hände med byxorna han hade på sig igår. Hamnade de i torkskåpet? och snart tio, ska du verkligen ha den där tröjan? har du kammat dig?

- Det regnar! Har alla gummistövlar?

När jag kommer ner med en tröja till sju står alla barnen kvar som frågetecken.

- vad var det nu jag skulle göra? ser de alla att tänka. Och jag som tycker att jag varit fullkomligt solklar i mina order tappar helt konceptet och utbryter i någon slags ogenomtänkt salva som handlar om barn som inte kan tänka själva...inte lämpligt att återge här.

Sen ramlar vi så småningom ut genom dörren. Alla fem. Absolut samtidigt. Efter att ha stångats i den jättetrånga hallen en stund.

- Ingen panik. Nu tar vi på skorna. Absolut alla på en gång.

Jag ser för mig hur vi påminner om ett fullt skåp som man stoppar in saker i som inte får plats och som redan ramlar ut igen nästa gång man öppnar! Fullständigt galet.

-Så ikväll ska jag planera deklarerade jag stolt under fikarasten på jobbet idag.

Senare sitter vi och njuter maten, barnen och jag. Plötsligt ser jag en kille i snart tios fotbollslag cykla förbi. Iförd fotbollskläder och i sällskap av pappa tränare. Jag sneglar på den stora whiteboarden vi satt upp i köket i syfte att inte glömma någon enda viktig sak. Jo, där står fotbollsträning halvsju. Jag sneglar på klockan - som är fem i halv.

Ja..hur var det nu....fotbollskläderna är dom? i skåpet här nere eller? och målvaktshandskarna ligger väl..??

Mejl från snart tio...

Om bara en vecka blir snart tio, tio på riktigt. och han har börjat oroa sig...

När jag öppnade mejlen idag hade han sänt mig följande meddelande:

jag önskar mej en mobil
ock några fiskedragoch
worcraft

jag stava lite fel

Så då har man äntligen fått veta varför...

Vi är helt enkelt inte snygga nog...

Snart tio

Jag har sagt det förut. Han är fantastisk. Faktiskt så finns det bara två personer på denna jord som är i klass med honom. Och det är förstås hans två bröder.

Han har rest sig i alla fall. Efter att en tajt bästis sedan fem år plötsligt har slutat prata eller ens hälsa så har han varit deppig. På sommarlovet. När man är så beroende av kompisar.

Men som sagt, han har rest sig. Söker nya kompisar och har nu efter en veckas deppande och idogt påringande, runtcyklande och telefonterroriserande lyckats dra ihop ett gäng killar som hänger ihop och leker om dagarna. Ingen motas bort. Alla får vara med. Det är viktigt.

-Mamma, förut när sånt här hände mig började jag alltid slåss. Men det är ju ingen mening. Bättre att leta nya kompisar då tycker jag.

Så klok. Så klok. Min unge :)

Postorderångest

Egentligen är det tråkigt med kläder, tänkte jag häromdagen. Det enda man behöver är ju egentligen den perfekta kroppen. Som man kan hänga vad som helst på. Ett par jeans, vilka som helst och en top, vilken som helst.

Nu funkar det ju inte riktigt så. Det mesta funkar i omvänd ordning. Man måste hitta de perfekta jeansen - för att kunna hänga på den något defekta kroppen. Och just när jag tänkt tanken kom jag ihåg att jag gjort en idiotsak. Beställt jeans på postorder. När det är omöjligt att hitta de perfekta jeansen i jeansbutiken så finns de ju säkert att hitta lätt som en plätt på postorder...eller?

Nu kom dom idag i alla fall. Och satt ovanligt perfekt. Men kanske kanske skulle jag kunna ha en storlek mindre. Kanske - inte säkert. Hade ju varit käckt att kunna prova. Och det är där som den stora postorderångesten kommer in.

Ganska dyra jeans. Vad gör man? Skickar tillbaka och beställer ett par nya i en storlek mindre? Och skickar tillbaka dom i sin tur om de visar sig för trånga? Och beställer nya igen? I samma storlek som jag hade från början???

Det är väl insidan som räknas...

När vi lämnar Gustavsvik sitter jag bak i bilen. Mellan snart tio och fyra. Sju åker fram. Allt för att undvika bråk i bilen. Fyra är väldigt nöjd med att få sitta så nära mamma. Fastspänd och allt -mamma kan inte gå någonstans.

Nöjd studerar han mig från sidan. Länge. Till slut säger han:

- Mamma, du är fin. Men du ser ut som ful.

Farligt men kul

I helgen har den flärdfulla trebarnsmoren försökt paddla kajak i en fors i Falun. Väldigt kul men inte så pingligt kanske. Speciellt inte när kajaken bestämde sig för att vända på sig. Så att hålet man ska sitta i plötsligt befann sig neråt. Istället för uppåt. Inte så lätt att sitta kvar då om man säger så. Sen for den iväg med strömmen. Ajöss med den.

Det tog inte lång tid dock, innan jag for samma väg. Då det visade sig omöjligt att stå kvar.

Lite mer kontrollerat badande blev det i Borlänge, dagen därpå. På roliga Aqua Nova. Kontrollerat...om man inte tänker på att jag tappade taget om fyra i vildforsen. Och när jag i panik tittade upp såg jag först bara den där flytgrejen som han hade på ryggen. Men den guppade runt utan någon fyra i. Inte så värst flärdfull känsla det heller nej. Jag fick tag på honom till slut. Och vid nästa stup stukade jag tummen och for på huvet för att jag var så rädd att tappa taget.

Lite farligt men ganska kul...Så här efteråt kan man ju tycka det :S

Sagt vid middagsbordet

Det är middagstid och alla barnen vill ha mat samtidigt. Fyra och sju sträcker båda ut sina tallrikar och säger i kör:

- Kan jag få först??

Varpå fyra sätter ner sin tallrik, lägger pannan i handen och konstaterar torrt:

- Jaja, lika bra att jag får sist eftersom du bara bryter ihop om du får efter mig.

Resan till Kreta

Fredag

Dagens höjdare:Frukosten. Grekisk youghurt, honung, valnötter och frukt. Mmmm. Alla njuter.

Dagens värsta komihåg: Förbjudet att spola ner pappret i toaletten :(

Dagens sämsta överraskning: Det bor läskiga djur i vattnet. Efter tio minuter på stranden blir snart tio biten av ett läskigt djur som ingen hann se. Vi tror att han sjåpar sig först men han får en läskig reaktion. Mamman hinner förbanna sig över xylocaingelen och antihistamintabletterna som hon inte köpte på Apoteket. Alsolgelen kommer väl till pass i alla fall. Inga barn vill bada i havet mer :(

Dagens mest använda ord: "Sluta!" Alla säger det. Fyra, sju och snart tio. Mamman och pappan. Säkert tio gånger var. I timmar säger vi det. Ingen slutar. Alla är väldigt irriterade på varann. Absolut hela tiden.

Dagens idiotfel: För mycket och för länge. Alla blir röda på ryggen. Utom mamman, som använder noll solskydd hemma men som nu smörjer sig med 25 hela tiden.

-Hellre utvilad än brun, tänker jag som inte vill slösa bort nätterna genom att ligga sömnlös med skavande rygg.

Dagens mest positiva överraskning: Sju delar med sig av sin dricka till lillebror.

Lördag

Dagens måste: Frukosten förstås :) Men mest av allt måste vi på stadsutflykt. För att skona ömma ryggar. Busstur in till Chania . 32 grader i skuggan. Alla lider men ingen klagar. På eftermiddagen belönas vi med plask i poolen. T-shirt på förstås.

Söndag

Ny dålig överraskning: Snart tio doppar huvudet i poolen och kommer upp en halv tand fattigare. Om den var permanent? Givetvis var den permanent. I det här läget kan inte mamman riktigt identifiera vilka produkter från Apoteket hon borde ha packat ner.

Dagens höjdare: Vi lyckas lura med oss barnen ner till stranden. Vi njuter vågorna. Alla har glömt pirayan (eller vad det var) som anföll snart tio för någon dag sedan. Barnen bygger sandslott. Ordet sluta förekommer inte på säkert tio minuter. Mamman och pappan spelar volley.

Dagens mesta tennisinspiration: 200 meter strandremsa där grekerna själva ferierar. Alla spelar tennis. I långa välorganiserade rader står dom och vi får gå fort förbi för att inte få en boll i huvudet.

Dagens mat: är fantastisk tycker maken och sådär tycker jag. Vi väljer själva fisken och kocken grillar. Mycket ben är det. Men en njutning att se maken så uppsluppen. Och gott vin. Havet brusande intill. Snart tio äter bläckfisk, som om det vore chips. Fyra, sju och jag äter också mat .Men mest lax och mer avvaktande.

Måndag

Allt är lugnare. Vi sover länge. Ordet sluta har nästan upphört. Vi strosar på stranden. Bygger sandslott. Fångar krabbor. Klättrar på klipporna.

Grekisk sallad - fetaosten är en sann njutning. Sju har lärt sig att simma.

Nu vill ingen åka hem. På kvällen grekisk afton och trots att de grekiska dansarna dansar mer för vår skull än för att de tycker att det är så himla roligt så har vi som är där himla roligt. Snart tio dansar hela kvällen. Han är nyfiken. Och modig. Och mammahjärtat sväller plötsligt. När hon ser sin älskade lintott gå lös tillsammans med de grekiska dansarna.

Samma mammahjärta står senare still en stund. När fyra plötsligt är försvunnen. Jag kollar poolen och slänger oroliga blickar mot det svarta brusande havet. Jag hinner tänka ordet pedofil och se mig själv på planet hem. Med två söner istället för tre. Sen är han plötsligt där - hysterisk. För att han plötsligt behövde gå på toa och inte ansett sig ha tid att säga till. Och för att vi bytt stol under tiden han varit borta.

Dagens kräfta: Maken som envisas med att inte, ens för en sekund, sitta i skuggan. Här ska pressas. Han blir ju alltid jättebrun. Men först blir han jätteröd...

Dagens höjdpunkt: Den grekiska buffén. Då var det mamman som kvittrade.

Mest vanliga bikini: Det var den bruna som jag köpte på HM. Vi var säkert fem stycken i poolområdet som hade den under veckan :( Tur man hade två då :)

Veckans hittills bästa känsla: Det är lättare att älska varann om man inte har något som man hela tiden måste.

Tisdag

Mesta längtan: Lightprodukterna hemma i kylskåpet.

Mest förträngda fakta: Om man äter mer än man förbränner blir man fet -till slut :(

Mest väntade överraskning 1: Snart tio tappar en tand mitt under ett raseriutbrott. Vi synar den noga. Mjölktand bestämmer vi oss för. Inga produkter från Apoteket hade hjälpt den här gången heller.

Mest väntade överraskning 2: Makens soleksem

Mest förekommande ord: "sluta!" Igen. Dessvärre :(

Roligaste sällskap: Boken, "Hemma hos Martina" Jag ligger i solsängen vid poolen och fnittrar högt. Så både make och snart tio tycker att jag är lite pinsam.

Onsdag

Utflykt till "Kretas vackraste strand". Och det är vackert! Och bussresan dit en upplevelse i sig. Inget för höjdrädda klaustrofober. Med tanke på det var det otroligt att jag följde med hem igen. Men när man har barnen med sig tar man sig samman. Man gör det. Och låtsas som om de slingrande vägarna längs stupande bergväggar inte kan betraktas som annat än värsta lattjolajban! Men folk spyr i bussen...

Torsdag

Hemresa. Och planet skumpar och jag känner mig sjuk av oro och panik. Sju undrar varför planet verkar skramla runt så i luften.

-Äh, det blåser lite här bara, säger jag glatt. Men innerst inne vet jag att jag varit en idiot som envisats med att ta med hela familjen på denna idiotiska resa. Vi kommer inte landa tryggt. Jag är övertygad.

Dagens sanning:står alltså fyra för när han mitt under landning förtjust utropar - HJÄLP! Vi rasar!

Mörka mörka tankar

Idag slog den till igen. Mammaångesten. Det är det värsta och bästa jag har.

Att ha så mycket som inte går att vara utan. Ilamående som suger och vrider inombords bara vid tanken.

Ingetfårhändaingetfårhända....

Fyra kan cykla!

cykla- inte bromsa...men i alla fall ;)

skolstrategi

Jag bad om ledigt för snart tio idag. Och fröken svarad i ett mejl att han givetvis fick ledigt och att hon och resten av lärarna tyckte att det var en bra strategi???

instrument eller blomma

Fyra och jag går hem från dagis idag och i vägkanten växer blålila blommor.

-jag vet vad dom där heter, säger fyra, och syftar på blommorna

-jaha

-trumpet tror jag...

-???

-eller fiol?

-är inte det ett instrument? säger jag

-hmm. Fyra tänker

- men jag vet att mormor har sagt en gång vad de där heter! nu irriterad. Så kommer han på det.

- nu vet jag mamma! Det var viol!

Utvecklingsamtal två

Storebror är inte som lillebror eller tvärtom. Utvecklingssamtalet med nio, snart tio, hade vi igår eftermiddag. På de samtalen är det alltid jag som går. Undantagslöst.

Det blir för stor press för pappan som på dessa samtal återupplever sin egen barndom. Dom är lika.

Snart tio har förmågan att göra samma saker många gånger. Oavsett om de är bra eller ej. Och han glömmer och tänker på annat. Nästan hela tiden.

Samtalet igår var trots detta eller, kanske på grund av detta, en framgång. Allt var bra. Alla var nöjda.

Ord som - läser flytande och -stor matematisk talang susar nu runt i huvudet.

För en mamma med minimal känsla för matematik är det som ljuv musik. - stor matematisk talang!

Det har aldrig någon sagt till mig ;)

Vardaglig dramatik 2

Det är stressigt nu före vätternrundan och marathon. Maken har fått för sig att genomföra båda. Nu cyklar han till jobbet ibland. Och jag måste både lämna och hämta. Ihärdig är han. Men inte särskilt skicklig. I alla fall inte på att cykla racercykel. Ramlar av titt som tätt. Det är nåt med cykelskorna. Och tramporna...

Idag kom han hem med ett rejält hack i vaden. Säkert fem centimeter långt och glipade minst en halv. Men den här gången stannade sjuksköterskan kvar i hustrun som fann sig väldigt snabbt och gick över till grannen för att hämta tejp att dra ihop det hela med. Att åka till en doktor för att sy kändes helt oaktuellt. Sju skulle på fotbollsträning och själv skulle jag springa i skogen.

Så den här tisdagen så var det pappan och inte sju som var precis nyplåstrad när pappan och sju cyklade iväg på fotbollsträning.

Den här veckan skriver nio

Jag har lärt mig att göra Bisakleta. Jag vill gjöra stolpe stolpe in. Jag har lekt med ....och...och....

Nesta vecka ska jag gjöra stolpe stolpe in. Det har inte varit Rolit att skriva för uden ramlar av Hela tiden. (Här har han illustrerat genom att tejpa fast de avramlade pennspetsarna på pappret med tejp)

Tidigare har nio skrivit.

Vardaglig dramatik

Precis innan sju stack iväg på sitt livs första fotbollsträning klämde han ett finger i ytterdörren. Stängde dörren med ett finger kvar på insidan liksom. Jag hörde skriket och kände makens nervositet sprida sig i hela huset. De försvann in i badrummet med fingret i högläge. Jag tassade försiktigt efter. Blod på golvet.

- Det blöder! skriker fyra.

En kort stund rinner all sjuksköterska ut ur mamman. Sen måste jag kolla på fingret. Milt knuffar jag undan pappan. Lugnt försäkrar jag sju om att allt är under kontroll.

- Nu stoppar vi fingret under kallt vatten en stund så ska vi titta sen. Jaha, hela nageln har spruckit ser jag. Inte konstigt att det rinner blod då.

Sen plåstrar vi om. Och killen cyklar iväg på träning.

Långt senare i soffan....säger maken

- Jag trodde att fingret var krossat.
- trodde jag med...

Nio skriver mer

Jag antar att veckorapporten egentligen ska handla om vad man har lärt sig under den gångna skolveckan. Men de lärdomarna har inte så stor betydelse i nios värld.

Veckorapport vecka 17

"Jag har lärt mig att göra volt på stutsmata. Jag vill lära mig bakotvolt. Det har inte varit rolit idag alltså Freda för jag har förlorat mycke på kula. Nästa väka vinner jag mer. Ledigt på månda 1 maj. "

Som mamma med kärlek till det svenska språket försöker jag att inte hetsa upp mig. Av hans fantastiska tillförsikt finns ju mycket att lära. Visserligen stavades det mesta fel just i den här veckorapporten men nästa vecka eller nästa år ,alternativt i nästa liv, blir säkert det mesta rätt ;)

Nio skriver

...veckorapport på skolan.

Förra veckan skrev han;

"Jag har lärt mig att jag är bäst. jag böhver inte lära mig mera."

Alla har vi väl något av lära oss där....

Ketchup all over the place

Sju ramlar av stolen. Gång på gång hela tiden. Man tycker att han sitter där men så...vips...försvinner han under bordsytan. Borta.

Det händer hela tiden. Två gånger under middagen ikväll. Första gången med en korv med bröd i handen. Och ketchup. Det vill säga han hade korv och korvbröd i handen och ketchupen på korven. Det var innan han försvann under bordet.

När han kom upp var det med bröd men utan korv. Korven låg på golvet. Utan ketchup. Ketchupen befann sig all over the place...

Förlåt förlåt...

Imorse ösregnade det just när nio skulle gå till skolan. Jag tvingade på honom regnstället. Han var sur och jag var sur. Det var vi redan innan det började regna. Jag för att han hänger som en zombie över frukostbordet med allt håret i ögonen. Han för att jag haft den dåliga smaken att påpeka detta. Vad kan jag säga? I takt med att barnen blir större får jag fler och fler likheter med en gammal kärri...Att beklaga? ja. Sant? dessvärre :(

Jag fick ut honom ur huset i alla fall. Med regnställ på. Och ägnade sen en stund åt att hjälpa fyra på med kläderna samtidigt som jag försökte hålla retsam sju borta. (ja, jag har börjat hjälpa fyra med kläderna igen...)

Då ringer det på dörren. Utanför står nu inte alls sura nio. Håret har fallit bort från ögonen och han blinkar glatt.

- Har ni borstat tänderna?

- ja, svarar jag irriterat. Och?

-Smakade det konstigt?

- jaaa, säger jag igen för det stämmer. När jag tänker efter har jag haft en knepig smak i munnen hela morgonen.

- Jag satte tvål på era tandborstar :)

Han vänder ryggen till. Borta. Jag står kvar. Gapar...

- What?????

Förlåt förlåt du där uppe om du finns.

Förlåt för att jag:

• har dåligt morgonhumör
• saknar humor
• under vissa korta stunder inte förmår känna glädje och tacksamhet för mina barn...

-----------------------------------------------------------

Fyra kan själv :)

Igår fick han vänta på mig. Äntligen! Medan jag stod och krånglade med håret :( så hann han kika in flera gånger.

-Mamma! Vad du är långsam!

Och idag var maken hemma.

Nu har vi sportlov. I tre hela dagar. Och jag ska nästan inte jobba alls :)

Krånglig - men söt

Jag har nu gjort det dåliga valet att inte stå ut med att fyra bara kan klä på sig när maken är hemma. Vilket har gjort våra morgnar både bråkiga och långdragna. Men nu tänker jag inte ge mig :( Om han kan när pappa är hemma så måste han ju rimligtvis kunna det också när han inte är hemma.

Igår stod jag i hallen med vinterjackan på medans han klädde på sig. Idag blev jag svettig och valde att vänta utanför...

När jag väntat en stund öppnar jag dörren och kikar in. Han sitter på hallgolvet och krånglar av sig pyamasen. Han muttrar;

- dumma dumma mamma, jag fattar inte hur vi kunde köpa en så dum mamma!

Försiktigt, försiktigt stänger jag dörren. Lite söt är han ju. Krånglig. Men söt.

Vad får man göra med en fisk?

Idag lagade jag fisken. Fyra och sju höll mig sällskap.

- nu tar vi ut fisken, sa jag

- men hur ska vi ta ut den? frågade sju

Jag svarar inte men tar ut formen ur ugnen med hjälp av två grytlappar

- stackars grytlappar! uttrycker sju sin sympati men tystnar tvärt när han ser hur det liksom fortsätter att bubbla i formen. Efter en stund säger han

- och stackars fisk! Får man göra hur som helst med en fisk egentligen?

SMS från nio

Mitt under oinställbart möte på jobbet fick jag ett SMS. Från nio, som hade heldagsutflykt med skolan idag.

"tack för bulen"

Han hade öppnat sin matsäck...

Du missade mig

Kom hem från jobbet klockan åtta igår kväll.

Efter en dag med ett evigt malanda i olika möten.

Sov nästan ingenting.

Låg vaken och undrade hur jag ska hinna arbeta mellan dessa möten.

Imorse gick jag in och väckte fyra.

-Mamma, du missade mig igår.


-----------------------------------------------------------

Idag för fyra år sen

...vaknade jag av att det liksom knakade till i kroppen och jag insåg att min tredje förlossning närmade sig. Vid halvtolv ringde jag till Huddinge för att tala om att jag tänkte komma in och föda, inte nu, men senare under dagen. Vattnet hade gått.

Men så kunde man inte göra i Stockholm visade det sig. Fullt. Absolut ingen plats. Ni får åka till SÖS fick jag veta. Varpå jag fick en mindre hormonell kris. I helvete heller. Att jag tänkte göra. Men fogade mig efter en stund.

-Har du värkar?

- Knappt, svarade jag sanningsenligt.

- Du får åka nu ändå eftersom det kan vara snökaos på vägarna slog barnmorskan fast.

- I HE.... heller! Nu höll jag verkligen på att tappa greppet.

Men ändå. Man gör som man blir tillsagd. I bilen in säger de på radion att Astrid Lindgren är död. Någon dör och någon föds tänker jag och inser att jag alltid kommer att minnas Astrid Lindgrens dödsdag.

Väl framme vill maken släppa av mig utanför förlossningen men jag fortsätter trilskas och tvärvägrar. Eftersom det ändå är timmar till jag ska föda kan jag promenera, resonerar jag. Sen promenerar vi flera varv runt sjukhuset.

Först på insidan. Och sen på utsidan. Hittar inte riktigt fram. Det spösnöar och maken blir stressad. Inte jag. Vattnet har visserligen gått. Men jag har inga värkar.

Sen kommer vi rätt och ringer på klockan. En sur, tuggummituggande undersköterska öppnar.

- Hej! Vi ska föda! säger jag glatt. Slut på trilskandet nu. Här gäller det att bygga bra relationer. Undersköterskan vänder ryggen till.

-Fy fan vad det snöar, muttrar hon.

Makens blick möter min. Lite nervöst blev det plötsligt nu.

Sen sitter vi i ett väntrum. Inskrivning sker. Klockan är halvtre. Och jag grinar. För att det var fullt på Huddinge. För att det snöar. För att det är ogästvänligt och för att vi är här flera timmar för tidigt.

En ljuvlig barnmorskestudent frågar om jag vill duscha. Absolut! Fast besluten att inte upprepa kaoset från förra förlossningen. Duschar gör dom på alla förlossningsfilmer. Och jag har ju tid.

Vi knatar iväg till duschen som visar sig ligga helt i andra änden av korridoren. På vägen inser jag ju att det inte kommer bli någon dusch men knatar envist vidare. Fast besluten att genomföra.

Väl framme blir jag tvungen att lägga korten på bordet och erkänna, både för mig själv och den ljuvliga studenten. Det blir ingen förlossningsdusch. Sorry. Ingen dusch. Vi måste gå tillbaka nu. Så vi hinner föda. I det avsedda rummet.

Sagt och gjort. Och klockan hinner precis bara passera tre. Innan två mörka ögon ser in i mina. Först makens och senare, det lilla barnets.

Jag visste att det var min sista. Just detta skulle jag inte få vara med om mer.

Och det var stort. Att han kommit till mig. Glädje. Värme. Stilla stolthet.

Så går jag i duschen till slut. Mamma till tre.


-----------------------------------------------------------

Min morfar

Min morfar har funnits alltid. Och har alltid varit jättegammal. Det är så jag minns det i alla fall.

Jag minns också att han var rektor och att en rektor inte är en vanlig lärare. Respekt. Han hade många skolbarn. Ingen glömde honom och han glömde ingen. Det minns jag.

Han hade massor av glimt i ögat. Humor. Värme. Och han saknade min mormor. Som han miste för ganska längesen. Och det kändes alltid som om dom var så himla nöjda med varann. Respekt. Kärlek. Jag såg det. Kände det.

Han kunde teckna och snickra. Och hålla tal så att både han och vi andra började gråta. Han hade alltid en näsduk i fickan. Som han behövde när han skulle droppa ögonen.

Till honom kunde man köpa nya näsdukar och choklad till jul. På julen satt han på en pinnstol bakom soffan när vi såg på Kalle Anka. Slumrande, hummande.

Han kunde alla svaren på frågorna i TP.

Han fick leva i nästan hundra år. Och jag tror att han tyckte att det var länge nog.

Vi andra får bara vika oss och inse att det som sker det sker. Död och sorg och saknad.

Kommer ingen undan.


-----------------------------------------------------------

.

Ikväll för sju år sen

var jag ganska upprörd och ledsen för jag hade varit på extra kontroll av magen eftersom bäbishjärtat slog så ojämnt på barnmorskekontrollen.

Nervös barnmorska-upprörd och ledsen mamma. Tänk på det alla jordmödrar out there!

Dessutom hade jag nästan kvaddat bilen på dagisparkeringen när jag skull hämta då två, nu nio. Hade lyckats parkera på en jätteisfläck i svag nedförslutning. När jag försökte starta bilen gled den, bestämt och målinriktat, mot nästa bil som stod parkerad jättenära.

Mitt känsloliv hade svajat ofantligt den dagen helt enkelt och än idag är jag fullkomligt säker på, att det var det som så småningom satte igång förlossningen...

Imorgon för sju år sen vaknade jag av att jag trodde att jag kanske eventuellt hade värkar. Maken var mera säker och jobbade hemma hela dagen i väntan på...just ingenting. Jag låg i soffan och såg på film och åt resterna av nyårschokladen. Lite sur- för att det inte blev något.

Inte förrän framåt eftermiddagen tänkte jag att det kanske skulle bli i alla fall. Och strax efter sex anlände vi sjukhuset, bara för att träffa en barnmorska som kunde bekräfta; nix, inget på väg det närmaste dygnet.

Humöret blev lågt - tänk igen alla jordmödrar out there!

Klockan sju blev livet plötsligt mer obehagligt i alla fall. Och kvart över hade barnmorskan ändrat sig.

-NU! skrek hon och så....

var han ju där. Tre minuter i halvåtta, trettondagsafton, för sju år sen.

Det kan komma fortare än man tror - bara så att ni vet, alla blivande mammor out there!


-----------------------------------------------------------