Ibland ramlar jag ner

i det där stora svarta. Där man bara simmar runt. Som i cirklar utan att veta vad som är upp och vad som ner. Och om det vill sig riktigt illa står någon där med foten. Och trycker ner. När man tror man är på väg upp.

Och det är svårt när denna fot tillhör någon man känner väl. Som med man delat allt. Det finaste. Har man delat. Det finaste har man gett. Det finaste har jag kvar. Men känslan att dela. Är borta.

Idag flyttade nio och tolv ut. Inte bara till pappan utan också till ett nytt ställe som ligger en bit bort. Nio var förtvivlad. Orolig. Ville inte vakna. Inte möta ny dag.

Då vill inte mamman heller mer. Och även om just denna röra inte beror på mig.

Så klibbar sig skulden över mig. Och skammen. Över att inte förmå beskydda bättre. Göra mer. Bättre. Hitta lösningar.

Barn ska vara glada. Och mammor med. Det har vi på något sätt förtjänat.

Det har varit lite tjafsigt. Lite krångligt. Och faktiskt lite bråkigt.

Framförallt har det varit lite deppigt. Underbara elva har inte varit som han brukar. Okoncentrerad, rastlös, missnöjd. Och mörk. Jättemörk.

Vuxna runt omkring har gjort vad vi kunnat. Pratat, frågat, tröstat och pratat igen. Trassligt har det varit för elva har haft synpunkter på sitt boschema.

Och jag tänker att det måste vara mycket svårt. Att vara elva. När synpunkter på hur man vill bo. Skapar sånt rabalder. I boschemat döljer sig en stor del av separerade föräldrars känslobank.

Tydligen.

Till slut bestämmer elva. Och kanske är det också annat som fallit på plats. För nu har elva varit glad. Nästan bara. I tre hela dagar.

Det känns ljust ♥

Till sist...

"Jag känner den där overklighetskänsln. När man står vid stupet med barnen bakom sig.

- nejdå, det ser inte så högt ut, säger man och tröstar, men man ser inte marken.

Och det blåser storm. Och man hör inte vad någon säger.

Men jag lovar. Det är värst innan. Innan man hoppar. Ångesten. Och marken är där. Ta dem under vingarna. Det kommer att gå bra.

Kom ihåg: du är en bra mamma för du tar ditt liv på allvar"

Nu lägger jag undan boken.

och..

"Så blev det morgon den första dagen på min barnlediga vecka. Och Gud skapade ångset och såg att det var gott."

Wow!

Fortfarande glad!

Ingenting är ju egentligen förändrat. Och saker går inte precis smidigare. Men ändå. Glad ;)

Jag använder till och med separationskategorin lite oftare. Utan att skämmas.

Håller jag på att bli frisk eller...

Åhhhh!

...vad jag är trött på att alla grejer hela tiden försvinner. Från det ena huset till det andra. Fram och tillbaka. Och fram. Men inte tillbaka.

Men det är egentligen först nu, efter ett år. Som detta problem har seglat upp bland tio i topp. Och det känns ändå och mitt i allt. Som en slags seger.

Ingen kan veta hur det är

...tänker jag. Alla har ju sin historia.,,,men samtidigt har det blivit så. Att när någon säger att de nyligen, eller för längesedan separerat. Eller att de har barnen varannan vecka. Eller bara på helgerna, Så uppstår ett slags samförstånd. Ett tyst ibland. Men ändå ett samförstånd. Man vet. Att livet kan vara ganska sugigt. På riktigt. Men också att innebörden av ordet leva kan vara ganska svindlande.

Och man förstår betydelsen av att få älta grejer. Som ter sig som detaljer. Från utsidan. När man inte varit där. På insidan.

På insidan vet man. Precis.

Och man vet att det inte är någon detalj heller. Eller bara ännu en en praktikalitet när det flyttar in en ny kvinna till en ganska nyligen splittrad familj.

Faktum är att det ger ord som förlust, sorg och oro helt nya dimensioner. Och dessutom för ältandet till helt andra nivåer.

Och just i den här historien har det bara med barnen att göra.

Aldrig skulle jag med varmt hjärta kunna rekommendera någon att separera. Men jag skulle å andra sidan inte rekommendera någon att leva som en död heller.

Nu börjar det

Tusen tack till den. Som fick dagarna att gå. Detta omöjliga år.
Och tack. Vem det nu var som gav mig modet. Och styrkan.
Tusen tack. Alla ni. Som ringt, som pratat, som kramats, som visat att ni finns här. Nära. Även om jag inte alltid varit så närvarande själv.
Tack för all hjälp jag har fått. Med allt möjligt.
Tusen tack också för alla goda samtal. Alla fantastiska möten. För det som varit gott. För ljuspunkterna. För skratt. För gråt. För liv. Och livskraft. Och alla nya svindlande tankar.
Tack för tre underbara söner. Så kloka. Så duktiga. Så närvarande. Älskade ungar.
Tack tack. Jag har en familj. Tack.
Stort tack till den också som bestämde att året ska bestå av 365 dagar och att det, när dessa dagar passerat, ska påbörjas ett nytt.
Tack.

Jag är där nu.
Nu börjar det.

Jag tyckte att det var så otroligt himla bra sagt.... och jag blev så inspirerad att det tog inte ens en vecka förrän jag hade det på väggen. Snart åtta försöker läsa dom lite långa och krångliga orden.

-Det betyder att det är viktigt för människan att få vara som man är, säger jag. Fritt tolkat men ändå. Jag gillar den. Barnen gillar den. Den är lite kaxig. Tillåtande. Inspirerande. Uppfordrande.

Och är nu det första man ser när man kliver över tröskeln.

Hemma hos oss.

...och ikväll när dom kom var det bara kaos. Tills vi stängde av alla apparater. Och bara satte oss ner. Och pratade. Om allt som händer...med mammor och pappor och skilsmässor och eventuella nya mammor. Och allt det där. Och om hur det känns och hur det kan bli och inte bli..

Sen sänkte sig lugnet över dom 85 kvadraten. Så abslout.

Känns som om

jag skulle kunna skriva världens längsta blogginlägg här. Men jag låter bli. Ni är härmed besparade.

Barnen har flyttat ut...

...så nu börjar en slags semester. Väl... Även om jag ska jobba tre veckor till. Jag hade nog tänkt att det kanske skulle bli lite skönt. Att vara ensam. Fixa hemma. Jobba ikapp alla minustimmar som kommer som ett brev på posten när alla är hos mig. Jag hinner inte jobba heltid då. Och barnen kommer att ha det bra. Jättebra.

Men idag när jag lämnar dom hos pappan och backar ut bilen från gården får jag ont i magen. På riktigt. Och hinner inte ens hem. Förrän det det känns tomt. Tvärtomt.

Sen springer jag en runda i skogen, genom kohagen som badar i kvällsolen. Och jag tänker att jag får i alla fall lägga mig tidigt ikväll. Tvärtidigt. Ganska snart till och med.

Jag är trött. Och när man är trött. Är det helt okej. Om man vilar lite. Väl...

Den bästa mamman

Ljuvliga ljuvliga sommarkvällar nu. Ett par kvällar har jag kört barnen till badstranden för kvällsdopp. Med ambitionen att själv hoppa i men...för kallt. Ångrat i den varma bilen på väg hem igen förstås.

Ikväll drog barnen iväg med mig till fotbollsplanen istället. Efter att flera gånger blivit knuffad, trampad på och bortfintad på de mest finurliga vis tröttnar jag...och vill gå hem.

-men snälla mamma! bönar sju. Du som är den bästa mamman jag har!

Snart tretton är snabb förstås, att påpeka att han bara har en. Men han protesterar.

- nehej, jag har flera.

-Åh? undrar jag med ett litet stick i magen. För hur mycket glädje och värme jag än önskar pappan till mina barn, eller hur goda intentioner jag har ...så... kan det hända att det kanske och möjligtvis. Kan bli lite svårsmält när det kommer till barnen...

-Åj ja! jag har flera stycken, säger sju. Det är du, Maria, mormor. Och farmor!

Så nu vet ni det! Alla mödrar out there!

Att ni absolut räknas. Men att det är jag som är den bästa...

Drömöverlämning

Imorgon flyttar kidsen ut igen. Och på nåt sätt måste det ske en överlämning. Inget problem brukar det vara. Jag lämnar på skolan och pappan hämtar. Träningskläder packas ihop och fraktas över med bil. Av den ena eller den andra.

Så följer en rapport, via mejlen men ofta kompletterad via telefonen.

Men ikväll ringde pappan för att meddela att han nu köpt en cykel för pengarna jag fick när han köpte min cykel av mig. Så får jag cykeln levererad till dörren.

Och när pappan ändå är i farten skruvar han isär den kraschade datorn, plockar ur hårddisken och säger att han ska fixa en ny.

Sen äter vi middag. Hela familjen. Och barnen får prata om veckan som varit med mamma och pappa samtidigt. Det blir en trevlig middag. En familjemiddag. Med kaffe och efterrätt.

Sen tar pappan med sig väskorna med träningskläder hem. Ungarna ramlar i säng och mamman fastnar framför datorn.

Och imorgon lämnar jag. Sen tur och retur till jobbet för att landa tidigt. I soffan.

Barnen landar i pappans soffa när kvällen närmar sig. Överlämnat och klart. Odramatiskt. Trevligt.

Och jag tänker att vi har inte gjort allt fel. Det blev kanske inte som det var tänkt. Men vi har inte gjort allt fel.

Det här till exempel. var en perfekt överlämning.

Osthyvelbehov

Tio var sur en kväll. Inte ikväll. Ikväll har barnen varit på sitt soligaste. Men en annan kväll. Var tio både hungrig och sur varpå han önskade sig en ostmacka.

Från köket hör jag honom muttra...

- Typiskt! Osthyveln är i disken! Det är det sämsta med hela den här skilsmässan. Bara en osthyvel! Man kan inte ha bara en osthyvel...Det är samma skit hos pappa!

Sen finns det dom som skulle vara hjälpta av ett myggnät, en filt eller ett rent glas vatten. Nu pågår Rädda Mammorna-kampanjen - Röda Korsets årliga vårkampanj med syfte att samla in pengar till kvinnor som drabbats av krig och konflikt. Passa på att ge genom att klicka här till höger.

Barnen och jag har haft två konfliktfria dygn ;) Hallelujamoments till och med. Skriver ner det här. Så jag kan läsa det igen. När och ifall vi ramlar tillbaka till ruta ett.

Efter jobbet sprang jag dessutom dryga sex kilometer. Igen. Utan problem. Igen. Sen gjorde jag världens bästa hemmafixade pizza, sjönk ner i soffan. Bredvid kids och framför Rallybrudar. Sådär om filmen. men sällskapet var bra ;)

Sen åt vi kex, brieost och marmelad. På kidsens begäran. Nu sover två. Av tre. Och överhuvudtaget så skulle jag kunna citera sju från i onsdagskväll.

-Nu har vi det väl bra, mamma.

Jo. Just nu. Har vi det bra.

Bakom små luckor finns energi

och det kan verka som att man måste ha i alla fall nån lucka stängd. Annars pyser allt bara ut. Nu har jag haft alla känsloluckor vidöpnna hela det senaste året egentligen. I synnerhet det sista halva. Och kroppen har varit helt matt. Inte tränat. Knappt har den orkat promenera. Och jobbenergin har också varit låg. Jag har gjort. Men halvhjärtat.

I måndags bestämde jag mig för att stänga känsloluckan. Och vips flödar energin ut ur springluckan. Jag springer. I skogen. Uppför backarna. Och behöver inte stanna på vägen.

Och på jobbet skriver jag de där eländiga minnesanteckningarna. Engagerar mig. Lite för mycket. Lite för snabbt. Men jag gör. Med ny energi.

Och ikväll var jag lugn som en filbunke. När sju kastade saker, låg i sängen och skrek att han hatade mamma och älskade pappa, hotade med att rymma och kastade ännu fler saker.

På insidan tappade jag fotfästet naturligtvis. Men på utsidan lugn. Och kvällen slutade på bästa sätt. Med värme och kärlek. Och en sju. Som berättade för sin mamma hur det är att vara sju. När mamman och pappan plötsligt bor på varsitt ställe.

Tur att jag sprungit färdigt då. För känsloluckan öppnade sig på vid gavel.

Igen. Och i kroppen blev jag matt.

Nu sängen. Imorgon är snart här.

Så glad så glad så....

Nu har jag varit ledig i åtta dagar. Imorgon måste jag gå till jobbet. Det känns okej. Men onödigt. Det är vår i luften och jag har fortfarande tokmycket annat jag vill göra.

I en vecka har jag bott här nu och grundkänslan är god. Och i en vecka har pappan bott ensam i det stora huset och grundkänslan är god på den punkten också Jag tror mig veta att jag har en god vän i det där stora gula Villevillekulla.Ooch barnen har en pappa där. En bra.

Jag känner mig glad. Nästan bara.

Fast imorse när jag vaknade tänkte jag att jag kommer sakna att ha någon att se på nyheterna med. ..vilket kändes som en märklig reflektion...

En dag kvar och allt är nästan packat. Hade ett lite nedbryt igår med akut illamående. Jag trodde det magsjukan som var här men efter nån timmes djupsömn var det borta. Inte magontet, det har jag haft sen i julas, men illamåendet.

Idag åker sju och jag till IKEA och fyller bilen med stolar, madrasser och lampor. På vägen hem försöker han bjuda mig på tuggummi men jag tackar nej på grund av magen.

-Men du åt ju glass mamma, säger han och syftar på mjukglassen vi åt innan vi packade bilen.

-Ja, men glass är som bomull för magen.

-Ja, säger han med eftertryck. Glass det är verkligen en bonus för magen!

Stensur och omöjlig att avleda

Idag har jag kört ungar hit och dit. Och trots att jag fick se tolv punktera en spännade innebandymatch när det bara var en minut kvar att spela och trots att tio är den sötaste fotbollspelare som dykt upp på en fotbollsplan och trots att sju är en av de ljuvligaste små människor jag känner. Så har jag varit sur. Stensur. Orolig. Och omöjlig att avleda. För nu närmar sig flytten och det blir allt tydligare att goda intentioner kanske inte kommer att räcka hela vägen.

Vi har gemnsamma barn. Vi måste samarbeta. Och vi gör. På ett sätt. Och på ett annat inte alls. Och nu vill jag inte längre vara mitt i det. Utan igenom det. Över på den andra sidan.

Allt kommer att bli bra, försöker jag intala mig. Men när...

Jag inser att jag kommer att behöva semester. I samband med flytten och lite till.

Men inte nu. Imorgon bitti ska jag grytidigt upp och köra fyra ungar till en sporthall som jag inte hittar till. Om sju timmar drygt.

Bäst att försöka sova då. Natt.

Om man tar vara på tiden

-Det är kanske inte så illa att inte ses hela tiden, sa tolv idag. På väg hem från simhallen där han och jag hade simmat fram och tillbaka i nästan fyrtio minuter.

-njae..försöker jag svara neutralt.

- Det är helt okej mamma. Man måste bara se till att ta vara på tiden.