Barnen är hemma. Det luktar fotsvett i hallen :/

Trots att ett himla stort mörker ligger framför oss

Drog på mig gummistövlarna och gick en tur i skogen idag och jag tänkte att trots att ett himla stort mörker ligger framför oss.

Så är skogen himla vacker. I September.

Det har varit lite tjafsigt. Lite krångligt. Och faktiskt lite bråkigt.

Framförallt har det varit lite deppigt. Underbara elva har inte varit som han brukar. Okoncentrerad, rastlös, missnöjd. Och mörk. Jättemörk.

Vuxna runt omkring har gjort vad vi kunnat. Pratat, frågat, tröstat och pratat igen. Trassligt har det varit för elva har haft synpunkter på sitt boschema.

Och jag tänker att det måste vara mycket svårt. Att vara elva. När synpunkter på hur man vill bo. Skapar sånt rabalder. I boschemat döljer sig en stor del av separerade föräldrars känslobank.

Tydligen.

Till slut bestämmer elva. Och kanske är det också annat som fallit på plats. För nu har elva varit glad. Nästan bara. I tre hela dagar.

Det känns ljust ♥

Till sist...

"Jag känner den där overklighetskänsln. När man står vid stupet med barnen bakom sig.

- nejdå, det ser inte så högt ut, säger man och tröstar, men man ser inte marken.

Och det blåser storm. Och man hör inte vad någon säger.

Men jag lovar. Det är värst innan. Innan man hoppar. Ångesten. Och marken är där. Ta dem under vingarna. Det kommer att gå bra.

Kom ihåg: du är en bra mamma för du tar ditt liv på allvar"

Nu lägger jag undan boken.

och..

"Så blev det morgon den första dagen på min barnlediga vecka. Och Gud skapade ångset och såg att det var gott."

Jag älskar att ha barnen här

Mer och mer och ju längre tiden går. Från själva uppbrottet blir jag till mig själv.

Fast lugnare.

Samma som förut fast. Lugnare, mer öppen och mer kärleksfull. På alla sätt har jag blivit.

Och mer och mer njuter jag. Av deras tankar, infall och närvaro.

Muta

Elva tycker att skolan suger och vägrar nästan göra läxorna. Så jag mutar. Med stora mastiga, ljuvliga och väldoftade muffins. Vi kommer rulla fram till jul....