Nu är det färdigt

Nu finns den tryckt. Det av den som är värt att spara i alla fall.

Nu ska jag försöka hitta på något annat att skriva.

God Jul

Nu är alla hemma. Och vi har jullov!

Ligger på sängen, tänker på femtons betyg. Och gråter! De är så snorbra!

Vilken lättnad. Han har ju gjort det själv. Men ändå. Det har varit en så otroligt stor press. Att ha hela ansvaret. Att bära skuld för allt som inte varit på topp. Idag är allt på topp. Han höjde i sex ämnen!

Och nästa termin bor alla barnen här. Mer.

Skönt! Får man ramla ihop i en liten hög nu...?

Jag tror jag gör. Året är slut. Snart. Och jag med. Men ska försöka komma igen.

Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan
De kommer genom dig, men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.
Du kan ge dem din kärlek, men inte
dina tankar, ty de har egna tankar.
Du kan hysa deras kroppar, men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig i
morgondagens land, som du inte
kan besöka, inte ens i dina drömmar.
Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv
Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid igår.
Khalil Gibrans

Det ligger på dörrmattan.

Det vita kuvertet. Jag ser det inte först. Utan sen. Lite senare. När jag gör blir jag kall. Och varm. Och lite svag. Som darrig.

- Nej! ropar jag. Det har kommit!

-Vilket? Vad?

-Svaret från mammografienheten...

-Fan, jag vill inte ha det NU!

....så kastar jag det ifrån mig. Nästan som om jag bränt mig.

-Ska jag öppna? han ser frågande på mig.

-Ja! eller... Nej!

Jag rycker till mig brevet. Sliter upp. Och läser.

"Det finns inga tecken på cancer" står det.

Jag kastar det på golvet. Igen.  Helt svettig nu.

Vänder om. Kollar pastan på spisen. Skakar. Länge.

Jag är så jävla skiträdd för mammografibeskedet.

Helt enkelt.