Vansbro- tjejklassikern del fyra

Jag blev inte trött. Men kall. Jag tror att jag var den enda som simmade med handskar ;)

Jag har ångest. På riktigt.

Men tempen visar 18.2 idag. Den har gått upp med 0.7. Bara för att maken köpte våtdräktshandskar till mig idag säkert.

Hemma igen :)

Att ta sig runt de nio milen var det minsta problemet. Det största problemet var att ta sig hem sen. Från Motala till Stockholm bakom ratten. Men det gick. Halvtio var vi hemma och tio sov jag som en sten.

Värmen tog nästan kol på mig, inte under själva cykelturen. Men efteråt. När vi hade passerat mållinjen, ätit äckliga potatisbullar och öl (jo, just så. Det var målet tjejvättern bjöd sin deltagare på ) cyklade vi hem till vårt hyrrum och la oss. Under täcket. Men svettkläder på. Har man solsting? så har man. En timme sov vi, innan vi orkade upp i duschen.

Jag tror jag drack minst tio liter vatten under gårdagen. På hemvägen passerade vi Burger King och där åt vi pommes frites och hamburgare. Och frossade i salt. Vi hämtade extra påsar och hällde salt på hamburgarna. Massor. Så gott har en översaltad hamburgare aldrig smakat!

Idag var vi på Lida och såg maken kämpa sig igenom Lida Loop. Sex mil i skogen på tre och en halv timme. Ganska bra om man tänker på att jag cyklade nio asfaltsmil på fyra...

Sista kilometrarna cyklade han med trasiga växlar. Bara de riktigt lätta funkade. Som att cykla på ettan liksom. Rullar det minsta nerför så får man inget tag. Den cyklade jag hem sen eftersom inte alla barnen och cykeln fick plats i bilen. Maken var alltför öm i rumpan. Något jag inte alls var. Faktiskt känns det absolut ingenting i kroppen ;)

Jag tog crosscykeln med tävlingsskylt hem alltså. Kan det vara 8-9 kilometer kanske. I kjol och guldmockasiner. Och ettans växel. Trampade mig frenetiskt fram Likt en Duracellkanin...

Nu åker jag till Motala. Imorgon gör jag det. Först tar jag bilen. Och sen cykeln. Racern. Med clips. Och byxor. Med blöjor

Nu två dagar kvar till tjejvättern.

Efter att ha röjt upp en del, inte allt, i trädgården cyklade vi två och en halv mil. Det känns bra. Jag är inte nervös. Än. Jag vet att vi kommer att orka. Och jag vet var jag kommer att få ont (will not tell) och jag vet ungefär vad jag ska packa ner. Dä ä lugnt ;)

Två och en halv mil på makens racercykel idag. Och clips på fötterna.

Jag var jätterädd.

• För att glömma bort "koppla-urclipset-tricket" när jag skulle stanna.
• För att krocka
• För att få skavsår i rumpan
• För att få punka
• För att någon jag känner skulle se mig....cyklandes med pantalonger med blöjbyxor utanpå. Och Kalle-Anka fötter (makens två nummer för stora cykelskor.)

Självskryt igen...

Vill bara notera här att jag, trots att maken är bortrest har tränat två gånger redan den här veckan.

På gymmet förstås. Och cykeln. Vet inte hur effektivt det är men det känns effektivt att tokintervallcykla i en halvtimme på den där cykeln. Man blir svett och får en rejäl pulshöjning i alla fall.

Till helgen måste jag försöka komma mig ut och cykla på den riktiga cykeln. Vilken det nu blir.

Virus modell trött är tillfälligt bortkollrat

Well, ordningen är återställd. Och viruset bortmotat om än kanske bara tillfälligt. Klockan är elva och jag är vaken.

I torsdags sprang jag fem kilometer innan jag flög till Malmö i arbetsrelaterat ärende om man säger så. Jobbresa kan man också kalla det. I Malmö var det ljuvlig sommar men det märkte inte vi för vi arbetade fram till 23 på kvällen. Kort hotellnatt och tåget till Växjö. Mastodontdag i Kronoberg innan flyget tog oss hem. Fredagkväll somnar jag i soffan. Fullt naturligt och knappast virusrelaterat.

Idag familjedag i Tyresöhallen. Där såg vi tio spela handboll men mest av allt åt vi matsäck. Absolut hela tiden åt vi matsäck. Hemma igen sitter jag med maken i solen och njuter dagens tionde macka (vissa dagar hinner man bara inte fixa mat) och en kaffe när min klassikerpartner kommer för att dra med mig i skogen. Well, jag är inte i position att säga nej så jag tuffar runt spåret med henne i 9,5 kilometer. På 53 minuter(!) Hon pratar glatt och jag nickar samtidigt som jag frustar så tyst jag kan.

Man jag hänger med.

Vid åtta serverar jag familjen hemburgare med tacosmak. Alla äter med god aptit utom fem som nästan somnar med näsan i burgaren. ( vissa dagar kan man bara konstatera att man inte får fram käket i tid)

Imorgonbitti väntar ny heldag i Tyresö. Men då stannar jag hemma. Åtta har fotbollsmatch.

Virus modell trött är bortkollrat.

Jag har inte tid. Det händer för mycket och häftiga saker.