Min bästa vän...

har gift sig. Och jag visste ingenting. Är det något tal som jag övat på en miljon gånger. Eller tänkt och klurat på lika många så var det just hennes bröllopstal.

Lilla mysiga Anna... eller mer högtidligt; Kära Anna, jag minns när du somnade på...och tappade bort din...eller, kanske inte det heller:(

Det finns i alla fall absolut ingen som kan baka bullar som du. Eller dricka en öl så långsamt...

Jag minns när den nyblivna maken försökte hoppa in balkongvägen en natt, som värsta Romeon. Han bröt visst foten...

Ingen vet heller så bra som du, hur man verkligen får en man på kroken. Hjälplös, haltandes på kryckor var han lätt att få styr på.

Ingen mer än du kan heller vara så tolerant och tålmodig. Bra och rejäl. Och den enda riktiga jag har kvar sedan gammalt. Nästan. Jag har några till, vars riktiga bröllop inte blivit av, eller som jag också missat.

Det är snopet. Men det gör ingenting. Egentligen. Du är i hamn. Det har du varit länge. Och just det har jag ju vetat hela tiden.

Om jag fått vara en fluga på väggen där i lilla kyrkan hade jag kanske kanske viskat några ord om kärleken. Något stort som någon annan skrivit.

Eva till exempel har skrivit:

"...men jag vill vara här

när mörkren faller

jag vill vara hos dig närhelst du än faller

du kan vila ditt huvud

för dina tankar har en boning i min själ

jag vill vara här

när kärleken sover

när du tänker på allt du missar för att ingen kan nå dig

vad än livet gör med oss

allt jag vill vara är

lyckan i dig"

Så borde kärleken vara. För alla.

Stor kram ;)