Det är en konstig sommar. Jag sitter kväll efter kväll och går igenom gamla saker. Fotografier, krukor, tavlor, en bronsmedalj från ett skolmärsterskap i orientering, (hur gick det till??) gamla dagböcker och brev....Jag har sparat på allt. En elräkning från 1991 till exempel.

Jag tänker att det var mysigt när barnen var små. Små knubbiga, kladdiga. Ungar. Mina. Våra. Kärlek som är så stark att den nästan gör ont. Kärleken till barnen. Som börjar bli stora. Tid med små barn. Småbarnstid. Kommer aldrig tillbaka.

Och inte just nu heller.

Just nu håller allt på att förändras. Små knubbiga barn har blivit lite längre, mindre knubbiga. Och väldigt grabbiga.

Det bästa på Öland var till exempel, och det helt utan konkurrens, gocartbanan. Flera gånger besökte vi den. Just den hoppade jag över. Men även jag förlorade mig en lång stund på Neptuni åkrar . Inte på grund av den blommande blåelden dock. Det var stenarna. En lång strand med platta stenar. Som gjorda för att kasta macka med. Så vi kastade. Och kastade. Och räknade. Hur många studsar vi fick till. Fortfarande är pappa bäst. Och mamma sämst...Genusperspektiv.

Eftermiddagen idag tillbringade jag på Råsunda. Med familjen. Fotbollsmatch med Hammarby har plötsligt blivit intressantare än både Vimmerby, Junibacken och Skansen...

Konstigt också. Att det var så himla roligt!