Skolan har ringt. Om elva förstås. Han hade , i maskopi med en annan kille, satt krokben för en tjej när hon gick förbi. Eller egentligen var det den andra killen som satt ut benet, han stod gömd bakom dörren. Elva höll vakt och fällde det benutlösande ordet: NU! när hon gick förbi. I precis rätt tid.

Det får fröken att ringa maken på arbetstid. För att rapportera liksom. Att nu är måttet rågat.

- Det var bra att du ringde sa maken. Elva har nämligen klagat väldigt mycket på dig också. Vi, min fru och jag vill gärna ha ett möte!

????

Frun, ( det måste vara mig han menar!! har aldrig blivit kallad "min fru" av maken tidigare) är i chock! Men glad. Härligt! Vad modigt!

Nu är det slut med att bara tacksamt ta emot klagomål på en av världens mest ljuvliga ungar. Nu ska vi prata. Om frökens fel och brister.

Om varför elva alltid upplever att han får skulden utan att han varit där. Om varför elva upplever att han aldrig får svara på lektionerna, inte ens om det bara är han som räcker upp handen. Om varför elva får höra att han pratar för högt när han ska läsa högt för klassen. Om varför elva tycker...listan är låååång.

Enough is enough! Yes! Där satt den ;)