Note to self - de här korta mötena hade vi aldrig innan

Tretton har varit sjuk sedan i julas. I princip. Då fick han antibiotika. Och blev som frisk. Men ändå inte. Han snorar, Har ont i halsen och håller på. Tränar ingenting. Eller han går på en träning och blir sjuk igen. Direkt. Det är nåt skit. Som inte går över.

Så idag tog jag honom till doktorn...som förklarade för mig att det var vanligt med virus på virusinfektioner... Jammen...tell me something i didn't know.

Hon kollade honom överallt i alla fall och slog fast att det var det som det var. En virus på virusinfektion. Eller flera då. Som har lagt sig i hans övre näsa och halsregion likt ett neverending pärlband. Sedan den 15 december. När det började.

Men det var inte det jag skulle skriva om utan att det var ett fantastiskt möte. Mellan mig och tretton. Han är inte så talför längre nämligen. Men hos doktorn pratade han massor. Med den söta väldigt unga underläkaren (Hon konstaterade att de hade födelsedag samma dag och jag tänkte förskräckt att det kan väl inte vara samma år!?)

Med laboratoriedamen. Och slutligen pratade han glatt med sin mamma. Lade armen om henne och övertalade henne att gå en liten omväg på hemvägen i syfte att få hålla om henne lite till.

Underbart kan vara kort. Och de här korta mötena hade vi aldrig innan.