Till sist...

"Jag känner den där overklighetskänsln. När man står vid stupet med barnen bakom sig.

- nejdå, det ser inte så högt ut, säger man och tröstar, men man ser inte marken.

Och det blåser storm. Och man hör inte vad någon säger.

Men jag lovar. Det är värst innan. Innan man hoppar. Ångesten. Och marken är där. Ta dem under vingarna. Det kommer att gå bra.

Kom ihåg: du är en bra mamma för du tar ditt liv på allvar"

Nu lägger jag undan boken.