När tolv säger

att han har en idé och ser på mig med den där "snällahjälpmigtaframtapetklistersaxochsåg" -blicken. Då blir jag rädd. På riktigt.

Och så säger jag nej. Men det slutar alltid med ett ja ändå. Som nu ikväll. Är det en rugbyboll som ska "lagas". Och det är tyst där i köksregionen.

Supertyst.