Ikväll kom tolv. Han har haft det underbart roligt. Växt en bit förstås. Sådär som man gör när man tvingar sig själv att göra sånt. Som man egentligen inte vågar.
En fin kväll har det varit. Jordgubbar och glass och hisnande historier som knappt gått att höra. Äventyraren har nämligen äventyrat så hårt att han tappat rösten...
Så är det godnatt och sovgott och ångest för du väcker mig väl innan du går och två veckor känns jättelänge och hur ska det bli med flytten och hur ska det gå med allt liksom...
Med allt kommer det att gå bra. Jag väcker dig innan jag går. Sov gott mitt hjärta...
Sen ringer jag ett telefonsamtal och gråter lite jag med. Sannerligen är det skönt att ha någon. I vars famn man får vara liten.
Alla behöver vi det.
1 kommentar:
så sant så sant, T
Skicka en kommentar