Träd i stugan

Så var det dags. Jullovet har börjat. Och vi måste skaffa den där granen, vilket nu alltså är gjort. Snart elva fick bestämma. Han tog den största.

- Den är för bred!, sa jag.

- Inte alls, sa tvärsäker ljuvlig unge. Tvärtom, den är perfekt!

Så kom det sig att jag idag har släpat nordens, i absolut särklass, no doubt lixom, största TRÄD uppför de tre trapporna och in i den lilla lyan med den vidsträckta utsikten.

Nu ser man dock knappt ut längre...eller inte skogen. För trädet. Om man säger så.

Jag tyckte att det var så otroligt himla bra sagt.... och jag blev så inspirerad att det tog inte ens en vecka förrän jag hade det på väggen. Snart åtta försöker läsa dom lite långa och krångliga orden.

-Det betyder att det är viktigt för människan att få vara som man är, säger jag. Fritt tolkat men ändå. Jag gillar den. Barnen gillar den. Den är lite kaxig. Tillåtande. Inspirerande. Uppfordrande.

Och är nu det första man ser när man kliver över tröskeln.

Hemma hos oss.

...och ikväll när dom kom var det bara kaos. Tills vi stängde av alla apparater. Och bara satte oss ner. Och pratade. Om allt som händer...med mammor och pappor och skilsmässor och eventuella nya mammor. Och allt det där. Och om hur det känns och hur det kan bli och inte bli..

Sen sänkte sig lugnet över dom 85 kvadraten. Så abslout.

Ändrar några planer. No big deal. Nu ska väl julefriden sänka sig.

Och ute snöar det som om det vore vinter. På riktigt ;)

och snart snart är 2009 över.

Det är visserligen grått ute. Men inne glimrar ljusen. Jag är bortbjuden på middag. Julklapparna är i princip klara. Och det är nystädat här. Jag har cyklat på motionscykeln. Jag trodde jag skulle svimma men ändå. Jag är på gång. Jag är glad. Och jag har bjudit in till min 40-årsfest. Alldeles på tok för många. Men ändå. Det blir kul. Jag har kanske ingen man. Men jag känner mig älskad.

Nu ska jag plocka ögonbrynen. Och måla naglarna svarta.