Hemma igen :)

Att ta sig runt de nio milen var det minsta problemet. Det största problemet var att ta sig hem sen. Från Motala till Stockholm bakom ratten. Men det gick. Halvtio var vi hemma och tio sov jag som en sten.

Värmen tog nästan kol på mig, inte under själva cykelturen. Men efteråt. När vi hade passerat mållinjen, ätit äckliga potatisbullar och öl (jo, just så. Det var målet tjejvättern bjöd sin deltagare på ) cyklade vi hem till vårt hyrrum och la oss. Under täcket. Men svettkläder på. Har man solsting? så har man. En timme sov vi, innan vi orkade upp i duschen.

Jag tror jag drack minst tio liter vatten under gårdagen. På hemvägen passerade vi Burger King och där åt vi pommes frites och hamburgare. Och frossade i salt. Vi hämtade extra påsar och hällde salt på hamburgarna. Massor. Så gott har en översaltad hamburgare aldrig smakat!

Idag var vi på Lida och såg maken kämpa sig igenom Lida Loop. Sex mil i skogen på tre och en halv timme. Ganska bra om man tänker på att jag cyklade nio asfaltsmil på fyra...

Sista kilometrarna cyklade han med trasiga växlar. Bara de riktigt lätta funkade. Som att cykla på ettan liksom. Rullar det minsta nerför så får man inget tag. Den cyklade jag hem sen eftersom inte alla barnen och cykeln fick plats i bilen. Maken var alltför öm i rumpan. Något jag inte alls var. Faktiskt känns det absolut ingenting i kroppen ;)

Jag tog crosscykeln med tävlingsskylt hem alltså. Kan det vara 8-9 kilometer kanske. I kjol och guldmockasiner. Och ettans växel. Trampade mig frenetiskt fram Likt en Duracellkanin...