Ikväll var snart sju väldigt ledsen. Och jag med. Trodde hjärtat skulle brista. När jag såg den lilla lilla kroppen. Så fylld av raseri. Och förtvivlan.

Förstås har han rätt tänkte jag. Att jag är den sämsta och dummaste mamman i världen. Efter ett sms till pappa; "Snart sju längtar" så spelade vi Fia. Men utan knuff.

Och sen små, men inte längre rultiga, armar runt min hals:

- förlåt mamma. Jag kände mig så himla ledsen...

Vem är det som ska säga förlåt...