Gunillas J.ord: 2009-06

2009-06-28

Barnen har flyttat ut...

...så nu börjar en slags semester. Väl... Även om jag ska jobba tre veckor till. Jag hade nog tänkt att det kanske skulle bli lite skönt. Att vara ensam. Fixa hemma. Jobba ikapp alla minustimmar som kommer som ett brev på posten när alla är hos mig. Jag hinner inte jobba heltid då. Och barnen kommer att ha det bra. Jättebra.

Men idag när jag lämnar dom hos pappan och backar ut bilen från gården får jag ont i magen. På riktigt. Och hinner inte ens hem. Förrän det det känns tomt. Tvärtomt.

Sen springer jag en runda i skogen, genom kohagen som badar i kvällsolen. Och jag tänker att jag får i alla fall lägga mig tidigt ikväll. Tvärtidigt. Ganska snart till och med.

Jag är trött. Och när man är trött. Är det helt okej. Om man vilar lite. Väl...

2009-06-26

...och idag fick dom mig i plurret faktiskt. Varmt i luften men ganska kallt i vattnet. och ganska grinigt på insidan. Att jobba full tid med tre barn hemma som vägrar lägga sig på kvällarna tar på. Jag kan förstå dom. För kvällarna är underbara och ljusa nu.

Men nätterna blir för korta. Och tiden när man inte gör någonting nästan obefintlig.

Så jag var egentligen ganska sur. Och ville inte i. Men snart tretton hade bestämt sig för att mamman skulle i. Så jag gjorde. Till slut. Visserligen ganska fort upp igen. Men definitivt avkyld. Och mindre sur.

Och väldigt snart blir ju tiden att göra ingenting på. Nästan oändlig. Så jag förstår inte själv. Vad som är problemet faktiskt...Mer än möjligtvis det att jag gärna skulle krypa till kojs nu. Och att tre söner ser på TV. Och inte alls är inne på samma tanke...

2009-06-25

Den bästa mamman

Ljuvliga ljuvliga sommarkvällar nu. Ett par kvällar har jag kört barnen till badstranden för kvällsdopp. Med ambitionen att själv hoppa i men...för kallt. Ångrat i den varma bilen på väg hem igen förstås.

Ikväll drog barnen iväg med mig till fotbollsplanen istället. Efter att flera gånger blivit knuffad, trampad på och bortfintad på de mest finurliga vis tröttnar jag...och vill gå hem.

-men snälla mamma! bönar sju. Du som är den bästa mamman jag har!

Snart tretton är snabb förstås, att påpeka att han bara har en. Men han protesterar.

- nehej, jag har flera.

-Åh? undrar jag med ett litet stick i magen. För hur mycket glädje och värme jag än önskar pappan till mina barn, eller hur goda intentioner jag har ...så... kan det hända att det kanske och möjligtvis. Kan bli lite svårsmält när det kommer till barnen...

-Åj ja! jag har flera stycken, säger sju. Det är du, Maria, mormor. Och farmor!

Så nu vet ni det! Alla mödrar out there!

Att ni absolut räknas. Men att det är jag som är den bästa...