Men nätterna blir för korta. Och tiden när man inte gör någonting nästan obefintlig.
Så jag var egentligen ganska sur. Och ville inte i. Men snart tretton hade bestämt sig för att mamman skulle i. Så jag gjorde. Till slut. Visserligen ganska fort upp igen. Men definitivt avkyld. Och mindre sur.
Och väldigt snart blir ju tiden att göra ingenting på. Nästan oändlig. Så jag förstår inte själv. Vad som är problemet faktiskt...Mer än möjligtvis det att jag gärna skulle krypa till kojs nu. Och att tre söner ser på TV. Och inte alls är inne på samma tanke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar