Yeah yeah...

It's my birthday...

Det snöar rejält

...och det gjorde det för åtta år sen också. ´

Och bilen har fått en tid på verkstan. Och bilmekkaren har lovat ett maxpris. Som jag kan leva med. Så då kan man väl säga att det i alla fall bor en sten mindre i hjärtat.

För tillfället. Och som en tepåse nära mig uttryckte det ganska nyligen...

"Hapiness is taking things as they are"

Och just nu toksnöar det. Och jag väntar på att 13 ska komma hem från skolresan och Romme alpin :/

...och här i förorten serveras det stekt falukorv och makaroner.

...och tretton sitter ensam på sitt rum. Och pratar med dataskärmen ser det ut som. Skrattar och ropar högt. Han spelar dataspel med sina klasskompisar. Fast dom är inte här..

Det är det där fantastiska internetet;) Och jag kan inte se varför det nödvändigtvis är ett sämre sätt att umgås på.

Snart åtta...

vill leka kurragömma i samband med att han lägger sig. Helst ska jag spela lite dockteater också. Det hela är egentligen ganska trevligt och tar inte mer än tio minuter. På sin höjd. Men ibland, som i söndags, är jag trött och sur. Och vill hoppa över leken. Det innebär ofta nästan två timmars fördröjning...och jag blir ju ännu surare. För att inte tala om snart åtta. Som blir supertrött. Dagen efter.

Ikväll går allt som smort. Jag leker leken. Och gör det bra. Han är nöjd.

- Nu somnar han snart tänker jag.

..men så är han uppe igen. Och påstår att han vill duscha. Och det är ju ett skönt sätt att varva ner på. Så jag säger ja.

Men jag tänker inte spela mer teater ikväll. Det gör jag inte.

Fast jag har inte så jättebra ordning på läggningen. Det har jag inte.

Det kan jag fixa

Jag surfar över på innebandy/handbollskor istället. I veckor har 13 klagat på blånaglar orsakade av för trånga skor. Jag antar att det börjar nu...köpa nya. För små. Köpa nya. För små. ...I kylskåpet har det redan börjat. Jag ställer in en full mjölkförpackning. Och tar ut en tom. Ställer in en full. Plockar ut en tom.

Efter lite skosurfande kan jag konstatera att min 13 inte längre är junior. Utan kräver skor producerade för vuxna män. Då blir det 500 kronor dyrare.

Och 13 vill inte åka till Paris. Han vill bara ha skor. Som han kan springa i. Utan att få blånaglar.

Det kan jag fixa. Imorgon fixar jag det.

Nu sitter jag här och har bokat en halv resa till Paris. Hmm. Väger för och emot. Allt talar ju för. Emot är ju bara plånboken. Men jag har lovat mig själv att leva det här året. Och inte spara till badrumsrenovering till exempel. Eller ett nytt köksgolv.
Men ändå. Det är bara min inkomst nu. En enda.
Mitt ansvar. Mitt enda.
Vi ska åka. Jag ska boka. Och betala.
Snart. Men inte nu.

Idag steker vi pannkakor. Jag och elva. Med den fantastiska stekspaden han fick på sin födelsedag.

Tretton är på träning. Snart åtta spelar wii.

Vissa dagar är det inte svårare än så.

Söndagförmiddag

...och det är lugnt som bara den. Det kunde varit stressigt. Men nu har inte ungarna alla grejer med. Så vi kan inte genomföra allt som står på schemat. Sen är det ingen som vill heller. Så jag sitter vid köksbordet. Tänker igenom allt en sista? gång. Och gör en sista? handlelista. Inför 40-årspartajet.

Sen ska jag skjutsa lite. Laga lite mat. Kanske också handla det som står på listan. Se någon handbollsmatch. Köra föräldrar till tåget. Betala räkningar. Arbeta lite. Laga lite mat igen. Tjata mig till att få läsa en gonattsaga. Kramas. Äta tårtrester framför TV:n. Och slutligen sova. Innan det blir måndag.

Wow!

Fortfarande glad!

Ingenting är ju egentligen förändrat. Och saker går inte precis smidigare. Men ändå. Glad ;)

Jag använder till och med separationskategorin lite oftare. Utan att skämmas.

Håller jag på att bli frisk eller...

Fredagkväll och huset har fyllts med ungar och det ska firas födelsdagar och kramas och ätas och husets väggar kommer fullkomligt bågna av kärlek ♥ ♥ ♥ ♥

This is a very special friday ♥

Åhhhh!

...vad jag är trött på att alla grejer hela tiden försvinner. Från det ena huset till det andra. Fram och tillbaka. Och fram. Men inte tillbaka.

Men det är egentligen först nu, efter ett år. Som detta problem har seglat upp bland tio i topp. Och det känns ändå och mitt i allt. Som en slags seger.

Egentligen händer ingenting. Men ändå händer det grejer. På pizza hut ikväll till exempel. Så lyckades mina långa armar svepa förbi en ljuslykta på bordet så den for iväg med världens fart och landade på stengolvet med en krasch

....och varför väljer jag att blogga om detta. Fullständigt obegripligt.

Återkommer när inspirationen gör det...

Ingen kan veta hur det är

...tänker jag. Alla har ju sin historia.,,,men samtidigt har det blivit så. Att när någon säger att de nyligen, eller för längesedan separerat. Eller att de har barnen varannan vecka. Eller bara på helgerna, Så uppstår ett slags samförstånd. Ett tyst ibland. Men ändå ett samförstånd. Man vet. Att livet kan vara ganska sugigt. På riktigt. Men också att innebörden av ordet leva kan vara ganska svindlande.

Och man förstår betydelsen av att få älta grejer. Som ter sig som detaljer. Från utsidan. När man inte varit där. På insidan.

På insidan vet man. Precis.

Och man vet att det inte är någon detalj heller. Eller bara ännu en en praktikalitet när det flyttar in en ny kvinna till en ganska nyligen splittrad familj.

Faktum är att det ger ord som förlust, sorg och oro helt nya dimensioner. Och dessutom för ältandet till helt andra nivåer.

Och just i den här historien har det bara med barnen att göra.

Aldrig skulle jag med varmt hjärta kunna rekommendera någon att separera. Men jag skulle å andra sidan inte rekommendera någon att leva som en död heller.

När vi kommer in i trapphuset ligger dom där. Dom gula sidorna. I en hög trave.

- vad är det där? frågar snart åtta.

- telefonkataloger, svarar jag. Redan på väg upp.

Men snart åtta har stannat.

- vaddå? säger han.

-telefonkataloger. Du vet. Med nummer i.

Han ser helt oförstående ut.

- allas telefonnummer förtydligar jag.

Varpå han spärrar upp ögonen.

-menar du att allas telefonnummer står i den där boken?

- ja! Just det!

Han ler plötsligt. Nästan hånler.

- vad otroligt idiotiskt mamma. Att ha alla numren i en bok. Det där måsta man ju ändra hela tiden!

...Och det tar ett tag innan jag fattar faktiskt. Men inser plötsligt. Att han är en annan sort. En ny generation. Där det är självklart att man hämtar det nummer man behöver på internet. Och där man tycker att det är fullständigt idiotiskt. Att samla alla nummer i en tryckt bok. Eftersom den är så krånglig att uppdatera.

Lite svindel fick jag . Faktiskt.

Pulkaåkning i solnedgången

...och 13 minusgrader. På andra dagen in på det nya året ;)