Ingen kan veta hur det är

...tänker jag. Alla har ju sin historia.,,,men samtidigt har det blivit så. Att när någon säger att de nyligen, eller för längesedan separerat. Eller att de har barnen varannan vecka. Eller bara på helgerna, Så uppstår ett slags samförstånd. Ett tyst ibland. Men ändå ett samförstånd. Man vet. Att livet kan vara ganska sugigt. På riktigt. Men också att innebörden av ordet leva kan vara ganska svindlande.

Och man förstår betydelsen av att få älta grejer. Som ter sig som detaljer. Från utsidan. När man inte varit där. På insidan.

På insidan vet man. Precis.

Och man vet att det inte är någon detalj heller. Eller bara ännu en en praktikalitet när det flyttar in en ny kvinna till en ganska nyligen splittrad familj.

Faktum är att det ger ord som förlust, sorg och oro helt nya dimensioner. Och dessutom för ältandet till helt andra nivåer.

Och just i den här historien har det bara med barnen att göra.

Aldrig skulle jag med varmt hjärta kunna rekommendera någon att separera. Men jag skulle å andra sidan inte rekommendera någon att leva som en död heller.