Juan le pins - den bästa stunden

var nog på själva födelsedagens morgon. När födelsedagsbarnet - berusad av stunden, och kanske lite av champagnen, läste dikt högt för oss. På vacker nynorska.

Där satt vi, tre kvinnor så absolut över fyrtio, och lyssnade intensivt. Njöt stunden. Tog in berättelsen och känslan i den. Vi har alla haft den. Eller har.

Kan känna den när vi hör. Berusningen. 

Hon läser. Vi skålar. Tystnar. Ber henne läsa igen. En gång till.

...............................

Vi har fått rom i 2. etasje.
Da er det vel ingen vits
i å ta heisen?

Sei ikkje det.

Vi tar alltid heisen,

opp og ned.

Innestengde i den vesle boksen

blir vi med eitt

så inderleg to-eine

at vi alltid må kysse kvarandre

så snart heisen set seg i gang.

Korleis det er inni deg
den blunken det varer
veit eg ikkje.

Men inni meg boblar kvar gong
ei lita spenning:

Rekk vi det?

Rekk vi det før heisen stansar

og vi må ut?

Og jammen rekk vi det

gong etter gong etter gong.

Vi tar alltid heisen.

– Halldis Moren Vesaas

Och så hände de sig att vi avgav ett slags löfte. Som det inte kommer att skrivas om här. Och som väl inte har så mycket med det verkliga livet att göra. Men i alla fall.

Det var fint.