Hur som helst

så är jag en god människa. En varm. En bra mamma.

Som tar sig tid med sina ungar de dagar de är här. Som kramas. Och uppmuntrar. Ser till det som är bra.

Som tar sig tid med sina ungar. Också när de inte är här. Tänker på dem. Hoppas att allt är bra. Och är redo att rycka in. Alltid.

Jag är en mamma som har en tonåring som delar sina innersta tankar. Inte varje dag. Men när det är allvar och svårt. Att vara lite vuxen och lite barn. På en och samma gång. Vi vet var vi har varann. Och det beror delvis på mig. Att jag är en bra vuxen. Som går att prata med.

Jag gör vad jag kan. Ibland är det svårt. Nästan omöjligt. Men jag gör verkligen mitt bästa. Och jag tror att det är bra. Det blir bra.

Jag är generös och inte snål. Jag ljuger inte för andra. Och inte för mig. Jag sätter barnen främst. Inte mig. Dom vet. Den här mamman tar sig tid.

Närvarande. Med kärlek. Är jag mamma. Vän.  Medmänniska.

Jag har släppt taget och gått vidare. Faktum är att jag gick. För länge sedan. Gick jag.

Jag gick först.

(tack tack, behövde bara få höra det)