Osannolikt och helgalet men inte långtråkigt

Jo, en kort sväng in på område kaos ikväll också. Plötsligt och utan förvarning. (faktiskt minns jag inte orsaken)

Ljuvlig sju slår plötsligt om och blir arg. Jättearg. Kastar saker och sparkar i väggar. Snart snart går nåt sönder och snart snart kommer grannarna tänkte jag.

Men ändå. Jag tänker inte skrika eller kasta saker tillbaka. Never. Om jag vill att han ska vara lugn måste jag hålla mig lugn. Så jag håller mig lugn. Och hoppas att inget går sönder. Och att inga grannar kommer.

Och så blir det lugnt igen. Förlåt mamma, jag vill väldigt gärna sitta med vid bordet och äta middag. Och förlåt igen, jag ska städa upp efter mig.

Sen sätter tio på Caroline af Ugglas på stereon (för att muntra upp mamma) varpå tre söner börjar dansa och sjunga:

- hallå, hallå, jag vill bli älskad
- hallå, hallå, jag vill bli omtyckt

och jag tänker igen att grannarna kanske kommer nu. Och att mitt vardagsliv må vara helt osannolikt och helgalet men i alla fall inte långtråkigt.

Barnen och jag har haft två konfliktfria dygn ;) Hallelujamoments till och med. Skriver ner det här. Så jag kan läsa det igen. När och ifall vi ramlar tillbaka till ruta ett.

Efter jobbet sprang jag dessutom dryga sex kilometer. Igen. Utan problem. Igen. Sen gjorde jag världens bästa hemmafixade pizza, sjönk ner i soffan. Bredvid kids och framför Rallybrudar. Sådär om filmen. men sällskapet var bra ;)

Sen åt vi kex, brieost och marmelad. På kidsens begäran. Nu sover två. Av tre. Och överhuvudtaget så skulle jag kunna citera sju från i onsdagskväll.

-Nu har vi det väl bra, mamma.

Jo. Just nu. Har vi det bra.

Väl använd torsdagkväll

Bakom små luckor finns energi

och det kan verka som att man måste ha i alla fall nån lucka stängd. Annars pyser allt bara ut. Nu har jag haft alla känsloluckor vidöpnna hela det senaste året egentligen. I synnerhet det sista halva. Och kroppen har varit helt matt. Inte tränat. Knappt har den orkat promenera. Och jobbenergin har också varit låg. Jag har gjort. Men halvhjärtat.

I måndags bestämde jag mig för att stänga känsloluckan. Och vips flödar energin ut ur springluckan. Jag springer. I skogen. Uppför backarna. Och behöver inte stanna på vägen.

Och på jobbet skriver jag de där eländiga minnesanteckningarna. Engagerar mig. Lite för mycket. Lite för snabbt. Men jag gör. Med ny energi.

Och ikväll var jag lugn som en filbunke. När sju kastade saker, låg i sängen och skrek att han hatade mamma och älskade pappa, hotade med att rymma och kastade ännu fler saker.

På insidan tappade jag fotfästet naturligtvis. Men på utsidan lugn. Och kvällen slutade på bästa sätt. Med värme och kärlek. Och en sju. Som berättade för sin mamma hur det är att vara sju. När mamman och pappan plötsligt bor på varsitt ställe.

Tur att jag sprungit färdigt då. För känsloluckan öppnade sig på vid gavel.

Igen. Och i kroppen blev jag matt.

Nu sängen. Imorgon är snart här.