Bakom små luckor finns energi

och det kan verka som att man måste ha i alla fall nån lucka stängd. Annars pyser allt bara ut. Nu har jag haft alla känsloluckor vidöpnna hela det senaste året egentligen. I synnerhet det sista halva. Och kroppen har varit helt matt. Inte tränat. Knappt har den orkat promenera. Och jobbenergin har också varit låg. Jag har gjort. Men halvhjärtat.

I måndags bestämde jag mig för att stänga känsloluckan. Och vips flödar energin ut ur springluckan. Jag springer. I skogen. Uppför backarna. Och behöver inte stanna på vägen.

Och på jobbet skriver jag de där eländiga minnesanteckningarna. Engagerar mig. Lite för mycket. Lite för snabbt. Men jag gör. Med ny energi.

Och ikväll var jag lugn som en filbunke. När sju kastade saker, låg i sängen och skrek att han hatade mamma och älskade pappa, hotade med att rymma och kastade ännu fler saker.

På insidan tappade jag fotfästet naturligtvis. Men på utsidan lugn. Och kvällen slutade på bästa sätt. Med värme och kärlek. Och en sju. Som berättade för sin mamma hur det är att vara sju. När mamman och pappan plötsligt bor på varsitt ställe.

Tur att jag sprungit färdigt då. För känsloluckan öppnade sig på vid gavel.

Igen. Och i kroppen blev jag matt.

Nu sängen. Imorgon är snart här.