Kungsholmen runt var en sann mara. Inte halv utan hel. Som det kändes. I samma stund jag passerade 20km-skylten blev benen som bly och varje steg framåt lika med omöjligt.

Depression. Jag fick gå. Det fanns inte annat. Några meter, sen försökte jag igen. Då dyker tio upp med sina kompisar. Som räddande änglar.

-Kom igen, Gunilla! vrålar dom.

Och sen springer dom med mig i mål. Precis som jag gjorde med åtta på Lidingöloppets knattelopp i somras.

Hemma bjuder jag besök på kaffe och bullar och fixar middag.

Sen går jag och lägger mig. Helt slut.