Stensur och omöjlig att avleda

Idag har jag kört ungar hit och dit. Och trots att jag fick se tolv punktera en spännade innebandymatch när det bara var en minut kvar att spela och trots att tio är den sötaste fotbollspelare som dykt upp på en fotbollsplan och trots att sju är en av de ljuvligaste små människor jag känner. Så har jag varit sur. Stensur. Orolig. Och omöjlig att avleda. För nu närmar sig flytten och det blir allt tydligare att goda intentioner kanske inte kommer att räcka hela vägen.

Vi har gemnsamma barn. Vi måste samarbeta. Och vi gör. På ett sätt. Och på ett annat inte alls. Och nu vill jag inte längre vara mitt i det. Utan igenom det. Över på den andra sidan.

Allt kommer att bli bra, försöker jag intala mig. Men när...

Jag inser att jag kommer att behöva semester. I samband med flytten och lite till.

Men inte nu. Imorgon bitti ska jag grytidigt upp och köra fyra ungar till en sporthall som jag inte hittar till. Om sju timmar drygt.

Bäst att försöka sova då. Natt.