En kort stund. Men inte liten.

Tolv sitter i hallen, tar på sig springskorna. Det är träning. Och jag ska skjutsa. Står och väntar. Han tittar upp på mig, under lugg, kikar med glimt i ögat. Plirar. Och ser glad ut.

-Vad? frågar jag.
- nää, men det är du, svarar han.

-vaddå?
- Du är så...flashig!

-va!? Tack ;)

-Vet du vad det betyder då?
-Nja, ungefär. Men det låter som nåt bra. Så jag blir glad.

-Mmm. Man blir glad av dig. Det betyder det.

Så ser vi på varann. En kort stund. Men inte liten.

Tvärtom är det stort. Mtt i allt bråkande och tjafsande om skola, godis, träning och uppetider där han oftast avskriver mig som en idiot.

Han blir glad av mig. Ibland blir han det.

Glad. Varm. Tacksam.

Det är jag.