En vanlig söndag

Upp i ottan (närmare nio). Fotbollsmatch för tio. Hela familjen kommer med och kollar. Han är målis och de andra vuxna tycker att han är jättebra och säger att han måste komma på alla träningar så att de slipper kalla in de andra medelmåttiga målisarna till match.

- Han har många sporter, säger jag. Och handbollsträningarna är roligare än fotbollsträningarna, varpå den andre vuxne talar om för min son att fotbollsproffs tjänar mer än handbollsproffs. I själva verket är det helt värdelöst att vara handbollsproffs....

PUCKO!

Sen byter vi fotbollsplan och ser åtta spela match. De vinner med 7-1. Åtta gör ett mål. Och jag bilr så glad för hans skull att jag vrålar rätt ut. Maken skrattar generat. Och tittar bort...

Väl hemma springer jag i skogen. Förhoppningsvis passerar jag en mil. Det tar 59 minuter i alla fall. Sen skjutsar jag tio och två kompisar till handbollsträningen. På vägen hem storhandlar jag på Willys. Väl hemma därifrån får jag ett utbrott på maken för att inte middagen står på bordet...Jag vet...men jag hade ju ätit nada efter springrundan :( Och han skyllde på att han skulle tina köttfärsen när han i själva verket hade suttit och spelat dataspel..

Efter spaghettin blir det så kväll. Fem och åtta somnar sött, precis lagom innan åtta återvänder från träningen. Då blir det läxförhör. Ett brev till sin idol ska man skriva. Vilken otroligt töntig läxa...Varför pratar man med barn om idoler? Borde man inte hellre säga förebild. Idol är det samma som någon att avguda för mig. Därför säger jag nej och ingen när tio undrar om min idol. Och sänker därmed läxans betydelse och resultatet blir ett slags ihoprafs...

Sen somnar tio. Och maken och jag ser Wallander på TV.

Imorgon måndag.