Spring Cross

Vrålont i nacken igår. Yr så jag höll på att ramla av tåget på vägen hem. Låg pladask hela kvällen. Avbeställde barnvakten jag fixat till idag eftersom jag ändå inte kunde springa. Även om nackvärken släpper är det idiotiskt att springa 12 kilometer terräng dagen efter, tänkte jag snusförnuftigt. Men barnvakterna hade bakat bullar till hela sommarens konsumtion så de dök upp ändå. Och nackvärken hade verkligen släppt så...

-Varför är man så himla envis? sa jag till mina springkompisar.

-Bättre det än att inte vilja något alls, var svaret.

Så sant. Jag missade medaljtiden med 37 sekunder :(

Å ena sidan. Å andra sidan sprang jag nästan tre minuter fortare än förra året. Och blev inte alls lika trött ;)